Jag säger inte att jag klarar allt efter att ha klarat den här kvällen, men jag säger att jag har klarat ett födelsedagskalas med fjorton fourteen neljätoista sju- och åttaåriga pojkar. Det var intensivt hela tiden. Roligt för det mesta. Nästan kaotiskt ibland. Så nu är jag lite utmattad.

Mest av allt är jag själaglad över det faktum att det av våra barn som har svårast för förändringar och som alltid landar sist vill bjuda så många barn på sitt kalas efter bara två månader i sin nya skola. Och över att så många av barnen vill komma!

Själaglad och utmattad. Men hellre så. Alla gånger hellre så än själasorgsen och utvilad.

Varje gång vi har kompiskalas hos oss tänker jag på vilken ofattbar nåd det är att kompiskalas har fått vara något så okomplicerat i vår värld. Jag tänker på de barn som inte har någon att bjuda och på de barn som inte blir bjudna. Då gör det så lite att vi har litervis med popcorn under vardagsrumsbordet just nu. Då gör det så lite att min från början lite trötta hals gör riktigt ont nu.

Han, min älskade icke-bejakare av förändringar, är så glad över sina nya vänner. Samtidigt som han ofta och med stor saknad pratar om sina gamla.

Jag kan SÅ relatera.