Hon är vårt mest kyrkliga barn. Den som efterlyser en gudstjänst varje gång hon hör kyrkklockorna. Den enda som alltid vill gå till kyrkan.

Nattvarden är hennes bästa. Vi brukar knappt hinna sätta oss innan hon börjar fråga om vi kan gå till nattvard. Numera frågar hon också efter något som låter som nattvard, länge var det nattbad.

Men i dag var det inte nattvarden hon frågade efter först.

– Mamma, var är biskopen? frågade hon ivrigt i dag.

Biskopen gjorde helt klart ett intryck. Men om man har trott att han är ett disco är det förstås förståeligt. Å andra sidan; om man har en storebror som tror att biskop och maskot är samma sak och man själv är livrädd för just maskotar är ju intrycket inte längre lika givet. Hilde är alltså väldigt oförtjust i maskotar. Ännu efter att det gått en och en halv vecka sedan hon träffade wasalines maskot tumlaren Wenni vill hon varje dag försäkra sig om att hen inte kommer att dyka upp hos oss. Wenni gjorde också ett intryck. Ett helt annat intryck än biskopen.