Vilken nåd

Alltså, vänta lite nu. Är det verkligen så att jag för några dagar sedan skrev ett inlägg där jag sa att jag för mitt liv inte kan komma ihåg vad stress är? Under dagens sexton timmar med hög puls, flackande blick och ett klappande hjärta har jag nog kunnat ana. Mellan varven har jag tuggat i mig choklad och andra goda ting för att hålla humöret uppe. Sådana här dagar får ingen döma mina matvanor. Svårast är det ju att själv låta bli dömandet.

Men nu. Nu har det lagt sig igen. Jag klarade deadlinen med flera minuters marginal. Till och med. Och nu är det tyst och stilla och jag ska äta lite mera godis och läsa lite i den nyinköpta pocketboken och känna mig lite smygledig redan nu. Det är ju knappt ens att ta ut i förskott. Pulsen är harmonisk, blicken stadig och hjärtat tar bara glädjeskutt, det klappar inte för livet varje stund.

Så nu. Nu har jag glömt vad stress är igen. Vilken nåd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s