Aftonbön

Ingrids aftonbön igår: Gud, jag vill att du ska skapa flera nyckelpigor. Och så ber jag att bebisen ska växa och ha det bra i magen. Tack, Gud! Amen!

Min aftonbön igår: Gud, jag vill sova i natt. Bara det. Amen.

Och åtminstone en av oss blev bönhörd. Brutalt bönhörd. Jag och Fredrik somnade före elva och hörde inte ett pip av Ingrid före vid åtta på morgonen. Och inte ett pip av oss själva före vid sex-tiden när vi båda vaknade av chocken över att fortfarande sova. Observera att den gravida i vår familj varken druckit vatten eller besökt toaletten på sju nattliga timmar. Jag kan inte ens med våld komma ihåg när det hänt senast. Men jag tackar och tar emot.

Att för första morgonen på nästan två veckor mötas av en pigg och utvilad Ingrid som fick vakna av sig själv var en närmast magisk upplevelse. Mera sådant!

Ett sådant blogginlägg

Här skulle jag kunna skriva ett blogginlägg om att vi också i natt har vakat med Ingrid i över en timme, sådär mellan 1.58 och 3.07. Jag vet inte med dig, men om jag ska jobba 8.15 morgonen därpå sover jag helst den tiden. Det betyder att vi vakat en timme fem nätter i rad nu och att det börjar kännas uttjatat och trist. Det betyder också att hennes nätter blir för korta till och med med hennes absurda mått mätt och att morgnarna är en kamp för alla inblandade. Det betyder också att hon somnar på dagen trots att hon inte borde ägna sig åt dylik verksamhet och att läggdags är en ännu segare historia än vanligt. Och då är vi ju inte precis bortskämda med att hon somnar på en kvart eller en halvtimme eller ens en timme. 1,5-2 timmar är det där som det brukar ta och det som vi alla tre pallar med. Men igår tog det tre. Igen. Och vi börjar kunna det nu.

Ja. Inte vet jag. Vår dotter är kvällsmänniska om inte nattuggla. Hon sov i regel så oerhört bra hela sommaren då hon fick följa sin egen rytm. Den dryga vecka som gått har varit ett skämt. Ett sorgligt skämt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite trist. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om den finaste Ingriden som inleder varenda morgon med att säga att hon vill sova lite mera. Och jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det ska gå om det här inte ordnar sig nu fort före vi får vår bebis. Tanken på att mata en bebis på natten och mellan de passen vaka med en fyraåring känns allt annat än lockande.

Ja, jag skulle kunna skriva ett sådant blogginlägg. Ett som andas ömkan och självömkan och hopplöshet och modlöshet och hjälplöshet och rådlöshet och trötthet och icke-tro på framtiden. Och varje ord skulle vara alldeles sant.

Foglossning

Jag som någon gång kläckt ur mig att jag är som gjord för slutet av graviditeter googlar nu foglossning så fort jag bara hinner och skjuter rygg som en katt när det bara finns någon slags rimlig möjlighet till dylik verksamhet. Jag ska aldrig påstå att jag är som gjord för någonting som jag gjort bara en gång och helt utan egen förtjänst.

Vad ska man göra åt det här eländet?

Alltid hos mig

Död, dödare, nyckelpigan. Jag var nog närmare gråten än Ingrid. Närmare skrattet också när hon nyktert konstaterade att det är bra att den ju inte kan fly längre nu. Nu är den alltid alltid hos mig Och närmare skrattet också när hon både uppmuntrande och uppfordrande bad nyckelpigan gå några steg. Efter dödskonstaterandet.

Jordelivets ändlighet

Vid frukosten imorse hittade Ingrid en nyckelpiga på klänningsfållen och hon gav den genast ofantligt mycket kärlek. Och sa saker som att hon vill att den ska vara hos oss alltid. Jag insåg att detta skulle bli dagen då Ingrid fick inse några hårda sanningar om jordelivets ändlighet och sa att nyckelpigor sällan lever länge. Jag tror att jag till och med sa att den antagligen skulle stryka med innan lunch.

Hård mor som jag är.

När vi åkte på söndagsvisit vid två-tiden var nyckelpigan så slö att jag hade kunnat satsa halca vår lägenhet på att den var död. Men i Ingrids värld är en död nyckelpiga många gånger bättre än ingen nyckelpiga och hon var på inget sätt främmande för att förvara kroppen i sitt rum så den fick stanna. Åtminstone medan vingar borta.

När vi kom hem klockan sex levde nyckelpigan fortfarande. Ingrids glädje visste inga gränser samtidigt som hon nog aldrig tvivlat på sitt husdjurs livsvilja. Så jag gjorde det enda rätta och började googla fraser som ‘mat för nyckelpigor’ och ‘nyckelpiga som husdjur’. Och sedan rörde jag ihop sockervatten samt doppade/dränkte russin i vatten och serverade den lilla varelsen. Och den sökte sig till russinen och blev märkbart piggare på livet. Jag och Ingrid gick ut på gården och letade efter de blad som såg mest blaslössdrabbade ut och gav också dem som delikatess åt nyckelpigan. Och den gillade igen. Och vi gillade att den gillade. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så spännande att förse en nyckelpiga med förnödenheter.

Så nu är vi två som blir väldigt ledsna imorgon om nyckelpigan inte klarar natten. Och jag tänker ju att den inte gör det. Ingrid har fortfarande ett annat perspektiv och en större tro. Hon har talat om att vi snart är fem i familjen och att det blir så roligt när lillasyster eller lillebror får träffa nyckelpigan. Ajdå.

Jag funderar på att köpa en hamster åt henne imorgon. Är det förnuftigt?

Svår fråga

En av många goda saker med att ha inneboende är de överraskningar som de ibland kan bjuda på. Idag vaknade jag till ett ljud jag aldrig annars vaknar till; stilla, mysigt skramlande i köket. Och när jag en kvart senare steg upp möttes jag av lyxfrukost i vårt eget vardagsrum. Wow! Hur vi ska kunna återgå till en vardag utan Eva och Benji är en svår fråga som åtminstone jag inte kan svara på.

Sämre tider

Idag påmindes jag plötsligt om sämre tider. Om de tiderna när jag som mammaledig suktade så innerligt efter tid för mig själv att jag alltid ville föra butiksvagnen tillbaka när vi packat kassarna i bilen. Den knappa minuten i ensamhet och tystnad stillade behovet. Så sorgligt. Och jag liksom välkomnar det.