Jordelivets ändlighet

Vid frukosten imorse hittade Ingrid en nyckelpiga på klänningsfållen och hon gav den genast ofantligt mycket kärlek. Och sa saker som att hon vill att den ska vara hos oss alltid. Jag insåg att detta skulle bli dagen då Ingrid fick inse några hårda sanningar om jordelivets ändlighet och sa att nyckelpigor sällan lever länge. Jag tror att jag till och med sa att den antagligen skulle stryka med innan lunch.

Hård mor som jag är.

När vi åkte på söndagsvisit vid två-tiden var nyckelpigan så slö att jag hade kunnat satsa halca vår lägenhet på att den var död. Men i Ingrids värld är en död nyckelpiga många gånger bättre än ingen nyckelpiga och hon var på inget sätt främmande för att förvara kroppen i sitt rum så den fick stanna. Åtminstone medan vingar borta.

När vi kom hem klockan sex levde nyckelpigan fortfarande. Ingrids glädje visste inga gränser samtidigt som hon nog aldrig tvivlat på sitt husdjurs livsvilja. Så jag gjorde det enda rätta och började googla fraser som ‘mat för nyckelpigor’ och ‘nyckelpiga som husdjur’. Och sedan rörde jag ihop sockervatten samt doppade/dränkte russin i vatten och serverade den lilla varelsen. Och den sökte sig till russinen och blev märkbart piggare på livet. Jag och Ingrid gick ut på gården och letade efter de blad som såg mest blaslössdrabbade ut och gav också dem som delikatess åt nyckelpigan. Och den gillade igen. Och vi gillade att den gillade. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så spännande att förse en nyckelpiga med förnödenheter.

Så nu är vi två som blir väldigt ledsna imorgon om nyckelpigan inte klarar natten. Och jag tänker ju att den inte gör det. Ingrid har fortfarande ett annat perspektiv och en större tro. Hon har talat om att vi snart är fem i familjen och att det blir så roligt när lillasyster eller lillebror får träffa nyckelpigan. Ajdå.

Jag funderar på att köpa en hamster åt henne imorgon. Är det förnuftigt?

10 reaktioner på ”Jordelivets ändlighet

  1. Oj, vilken igenkänning! Det tragiska i att en nyckelpiga dör (eller har dött) känns väldigt nära. Här talar barnen fortfarande om Lina.

    Samtidigt skrattar högt jag så jag gnäggar. Mest åt visionen av er två i loppbusken. Eller tre, om nu nyckelpigan fick följa med ut.

    • Ja, det tragiska. Hur tänkte skaparen månne där? När han skapade så oändligt älskvärda varelser men gav dem så ändlig livstid i små barns vård? Vi har också skrattat mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s