I tre dagar har vi jobbat mer eller mindre konstant. Jag minns inte riktigt hur det känns att sitta. Och nu har vi äntligen kommit så långt att vi ska sova första natten i vårt nya hem. Det hem där vi ska bo i nästan tre månader framöver.

Jag är så trött och matt och irriterad att jag på inget sätt är mitt vanliga jag. Du skulle troligtvis inte känna igen mig på gatan. Varför är det alltid ännu värre än man tror att packa och flytta? Varför tror jag alltid att det där sista ska gå i en handvändning? I så fall är den handen stor som en världsdel.

Och varför bor vi nu i vårt sjunde gemensamma hem efter drygt åtta år som gifta? Vad är det för fel på oss?