Jag älskar den där lilla kvinnan, hon som älskar att fota och älskar att fotas. Älskat henne har jag gjort i fyra och ett halvt år, men för tillfället är jag faktiskt lite ovanligt förtjust i henne. Tycker att hon är rolig att umgås med, att hon levererar som människa. Vi gör bra saker tillsammans, för bra samtal och läser bra böcker. Bra, bra, bra. Förutom att hon blir sur eller arg på oss ett par gånger om dagen och demonstrativt går in i ett annat rum, lägger armarna i kors och blänger under luggen (den där vilda, ni vet) har vi egentligen inga utmaningar alls i vårt umgänge just nu.

Hur hon ska göra när hon blir sur här i nya hemmet vet jag inte. Mycket är bra här men yta har vi inte speciellt mycket av och vi lever onekligen väldigt nära inpå varandra. Hon får nog sura i badrummet om hon nödvändigt ska göra det.