Just nu är jag matt. Lite matt för att jag de senaste dagarna jobbat med studentprov. Lite mindre matt för att jag just sprungit. Och betydligt mera matt för att det igen pågår diskussioner som på något sätt kopplas ihop med den tro som är min.

Visst ska det få diskuteras. Det till och med måste diskuteras. Men varför blir tonen så ofta osaklig när tro diskuteras? Varför tappar många sin förmåga att vara sakliga i mötet med den? Var är då den tolerans man annars (också i samma diskussion) lyfter så högt?

Det är en sak.

En annan sak är att vi som kallar oss kristna så lätt ger oss på varandra, åtminstone i de diskussioner som nu föds. Jag orkar inte läsa eller höra att den kristna som inte tror på ett könsneutralt äktenskap är kärlekslös. Inte heller orkar jag läsa eller höra att den kristna som gör det är förtappad.

Och just ikväll just nu orkar jag minst av allt läsa rena skitkommentarer om laestadianer på grund av ett stort byggprojekt i Larsmo.

O, värld. O, mänsklighet.

Att vi ibland måste ta avstånd för att markera var vi själva står är en sak som antagligen är oundviklig. Att vi ibland måste göra det genom att skriva och säga osakligt och fult har jag väldigt svårt att tro.

Ibland vill jag bara att vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Kanske påminnas om att vi egentligen är (eller åtminstone borde vara) en massa syskon som tycker om varann. På riktigt.