För första gången på många dagar sitter jag i en soffa med gott samvete. Vilken känsla. Och vilken soffa sedan! Vi kommer att ha det bra här. Att bitar föll på plats så att vi får bo just här känns väldigt fint.
Ingrid gillar livet i Tölö. På vår promenad just pekade hon på ett loppisskyltfönster på andra sidan gatan och utropade ivrigt:
– Titta, mamma! Så fint det är!
– Mmm, säger jag diplomatiskt. (Tolka själv).
– Det finns liksom så mycket att se här i vårt nya hem, där i vårt gamla hem finns det inte så mycket att se. Nästan ingenting faktiskt, säger den lilla.
Den stora (jag) småler och tänker att hon skulle bara veta. Okej, visst är det lugnt i våra hemknutar. Så lugnt att de flesta mera långväga gäster förundras, så lugnt att jag legat på en filt på gården iklädd shorts och läst böcker. Men ändå. Det finns ju faktiskt betydligt lugnare platser med ännu mindre att se.
Samtidigt förstår den stora precis vad den lilla menar. Också jag tycker att det känns spännande att bo i ett hus som sitter fast i flera andra hus vars bottenvåningar är bebodda av butik, restaurang, apotek, kiosk, sportbar… Vi tänker positivt, sådär som vi brukar och ser fram emot vårt våräventyr.
Jag är tillbaka igen. Du kanske rentav skulle känna igen mig på gatan.
Nästan för lycklig 
Hej, jag hittade av en slump din blogg när jag googlade nåt i stil med ”dagis helsingfors”! 🙂
Vi evakuerade oss just till Munkka, och visst är det spännande att bo så urbant! Jag hade inte ens fattat hur mitt i skogen vi vanligen bor, nu har vi ju busshållplats utanför dörren, en dygnet runt-bensismarket hundra meter bort, caféer, kosmetolog i samma hus, en liten lekpark nästan på bakgården… Folk som rör sig på gatorna och en massa bilar! Och faktiskt, också här en bibba i närheten, men dit har vi inte ännu hunnit.