Imorgon börjar fastetiden. Jag har firat med fastlagsbulle och en hel förpackning Ben&Jerry’s. Redan för några dagar sedan förberedde jag mig genom att flytta Tomas Sjödins andaktsbok Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land till köksbordet. Där ska den bo nu. Det gör inte precis underverk för vårt redan ordningsmässigt utmanade kök, men jag hoppas att det ska göra något slags underverk med min själ.

Vi går in i fastan nu och jag är kanske lite otippat en stor vän av fastan. Det gör mig gott att skala bort och förenkla och fokusera, att välja och prioritera mera medvetet och att söka det lugna och enkla.

Men i år blir det svårt. Hur ska jag hitta lugnet och enkelheten när livet går så snabbt som det gör just nu? Redan för några veckor sedan gjorde jag en arbetsrelaterad to-do-lista för precis varje dag fram till 4 april. Jag vet exakt hur många studerandetexter jag ska läsa och bedöma varje dag fram till dess och vilka lektioner som ska planeras vilka dagar. Några lördagar är lediga och sportlovet hoppas jag kunna freda, men det är onekligen mycket på jobbet nu.

Dessutom är det mycket i själen också. Jag fyller fyrtio i sommar och jag läste någonstans att det är nu jag borde krisa och fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Men jag vet ju redan vad jag vill med mitt liv, min kris består i att jag inte vet om jag får göra det eller var jag får göra det och det här tär ibland och pirrar ibland men är på något plan slitande hela tiden.

Utöver det är det mycket med andras själar också. För den som har nåden att få älska många människor finns det alltid någon som gråter och kämpar, stundvis många. Och det är som bekant tungt att gråta också andra människors tårar.

Så hur fastar man då? När livet ser ut så?

Åtminstone så här: jag kommer inte en enda kväll under hela fastetiden att sätta mig ner och fundera på om jag borde skriva ett blogginlägg. Om ord måste ut så måste de, men jag tänker vara ännu mer kravlös i mitt skrivande än vanligt. Det kan hända att jag skriver i samma takt som jag brukar och det kan hända att jag återkommer först när vi firat den tomma graven. Det enda jag vet är att jag skriver igen först när jag verkligen vill eller verkligen måste.

Och jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att varje dag också under fastetiden – med allt detta jobb och alla dessa själar – kommer att bjuda på rika och meningsfulla stunder.