Och plötsligt insåg jag.

Att det kommer att komma dagar när jag desperat längtar tillbaka till den här tiden. Till tiden då mitt största egna bekymmer är att jag inte har en aning om vad jag ska göra i höst.

Plötsligt insåg jag det.

Och jag säger inte att oron försvann. För jag är och förblir en själ som tycker att det är lättare att andas när jag lever i visshet. Så nej, oron försvann inte. Men den fick sig en hälsosam törn. Jag tror det kallas perspektiv.

Och jag är också en själ som tycker att det är lättare att andas när jag lever med perspektiv.