Och så kom en dag när hon upplyste oss om att hon inte alls vill börja skolan. Lite kaxigt och tufft förklarade hon att det är tråkigt med skola och uppgifter. För att en liten, liten stund senare börja gråta. Och förklara att det nog inte alls handlar om uppgifterna. Det handlar om att hon inte vill ha sin läs-tv i klassen.

– Alla kommer att titta på mig, fick hon fram mellan tårar och hulkningar.

Läs-tv:n är det hjälpmedel som gör att Hilde kan förstora boksidor, texter och bilder. Den kommer att vara helt avgörande för hennes vardag i skolan, men det är klart att den också kommer att vara något som gör henne annorlunda.

Och i just den stunden ville hon verkligen inte vara annorlunda.

Och i just den stunden brister mitt mammahjärta.

Jag vet att det finns många andra som har ett annorlunda som är mycket, mycket svårare än det här. Men i just den stunden tillät jag både henne och mig själv att sörja det annorlunda som är hennes.

Också det måste man få göra ibland.