Sömnkrångel i trygghet

Facebook upplyste mig om att det har gått sex år sedan jag publicerade den här bilden:

  
Jag minns den så väl. Vår första jul i Helsingfors. Min första bild med min nya iPhone. Ingrids vinterkappa som hon använde typ fyra gånger totalt men vars nödvändighet jag aldrig ifrågasatte. 

Jag minns att hon var världens sötaste, men också världens sömnkrångligaste. I regel var vi vakna minst några timmar per natt med ett barn som inte ville sova men inte heller ligga tyst och vaken. Ett barn som vägrade vara ensam nattetid men ett barn som inte heller förmådde somna med en vuxen i närheten. Och ett barn som fortsatte bete sig så tills hon var två och ett halvt. Ännu när hon var fyra var hon vaken så minst en natt i veckan. 

Facebook upplyste mig om det här klockan halv sex i natt, vilket jag tyvärr märkte. Då hade jag nämligen varit vaken i en dryg halvtimme och skulle komma att vara vaken en och en halv timme till. Ofrivilligt. Med den föredetta sömnkrånglarens just nu sömnkrångliga lillebror. Arvid har de senaste månaderna krävt mer kvälls- och nattetid än han gjort sammanlagt i hela sitt liv. Tyvärr. Riktigt tråkig utveckling. Vi har testat många olika knep – för många – och inget har hjälpt. Det finns inget givet mönster. I någon ända av natten strular det, båda ändorna har sina utmaningar.

Någon gång vid kvart över sex låg jag och grät i fosterställning i min säng. Och tänkte nästmest på att jag kanske aldrig gråtit över Arvids nattsömn tidigare och mest på att jag var så trött att jag bara inte orkade. Allt känns så hopplöst när man inte får sova på natten. En ofrivillig vakenminut på natten är fyrahundra gånger längre än en frivillig vakenminut på dagen. När dagen sedan äntligen kommer kan man inte förstå att det faktiskt var så jobbigt. Men det var det ju. Just så jobbigt var det.

Aldrig tog vi hans nattsömn för given. Till sist började vi räkna med den, men den kändes faktiskt magisk hela vägen. Så länge den varade. Nu just känns den faktiskt mest tragisk. 

Men mina barn sömnkrånglar i ett tryggt hem. Jag gråter i fosterställning i min egen säng och har en man som säger att jag ska försöka sova. Det finns ingen fara som hotar. Jag tänker på alla dem som flyr sina hem med sina barn. Som släpar dem genom främmande länder till ett lika främmande land. Som inte vet var och när och hur och om de får sova i natt. 

I jämförelse med dem har jag allt. I jämförelse med nästan alla har jag allt. Och jag vet det. Också på natten då jag inte får sova. Det är bara så svårt att känna det då. Men i teorin vet jag. Alltid.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s