Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. Jag finns någonstans och drabbas plötsligt av känslan. Det här är en försmak av himlen.

Eller egentligen finns jag inte någonstans när det händer, för det är aldrig platsen som är viktig. Jag finns med någon, det är människorna som är allt. Jag finns i en gemenskap som är varmare och större och starkare än gemenskap egentligen kan vara.

I går var jag på besök i himlen igen. Jag var på ett bröllop. Och fler än en gång tänkte jag ett en människa som bara har sett jorden nog inte kan föreställa sig mer himmel än det bröllopet var.

Jag ville aldrig gå hem. Det ville inte Ingrid heller. Hon blev väldigt upprörd när hon förstod att efterfesten var på en klubb som bara vuxna kunde komma in på – se det som feedback, brudpar! =)

Men vi måste ju hem till sist. För så är det med alla jordiska himlastunder. De är övergående. De är inte eviga. Till skillnad från den himmelska himlastund jag hoppas på sedan någon gång när alla jordiska stunder är över.

Jag har inga bilder från gårdagens himlavisit som tål dagsljus. Men ljuva Maria Hedengren fotade på en annan himlafest för två år sedan och de bilderna får illustrera. Det passar väldigt bra. Många som var med på himlatröskeln i går var det också då för två år sedan.