Ny vecka och nytt sjukhus. För fjärde veckan i rad bekantar vi oss med ett nytt sjukhus. Vi börjar (tyvärr) kunna kvarteren i Tölö ganska bra vid det här laget. Vi har lärt oss var vi ska parkera och hur länge det tar att köra i vilken slags trafik. Vi vet till och med var vi ska anmäla oss på vilket sjukhus. Och var vi inte ska anmäla oss alls.

Kunskap vi gärna skulle leva utan. 

Under hela maj månad har vi haft i snitt tre hälsobesök i veckan i den här familjen. I dag åkte vi hemifrån vid tolv och var hemma igen halv sex. Den tid och energi som har gått åt den här månaden gör mig alldeles matt. Maj är ju illa nog som den är – alla lärare vet vad jag talar om. Ingenting blir lättare av att man kryddar maj med en deltidstjänst i sjukbesök. Vi är inte klara ännu, vi har tre hälsobesök kvar den här veckan. Och minst ett nästa.

Suck.

Men. Speciellt oroliga är vi egentligen inte. Varje dag den här månaden har jag tackat Gud för att vi trots allt har kommit undan med trötthet, stress, orimliga tidtabeller och bara litelitelite oro. Varje dag vet jag att de flesta som ränner i sjukhuskorridorer lika mycket som vi måste göra det med en enorm oro. 

Och just i dag tackar jag en fantastisk granne och vän som tog hand om de stora barnen hela eftermiddagen så att vi kunde vara hos Hilde båda två. Inte för att hon behövde oss båda, men för att vi behövde varandra. 

Vår underbara lilla kämpe i alldeles för stora sjukhusbrallor. Och en sjukhuströja som sitter perfekt.