I dag (eller egentligen i går, men det känns ju som i dag) träffade vi läkare igen. Den här gången en hel grupp. Sex människor i vita rockar studerade Hildes hud. Någon pratade mest om mat, någon mest om salva och någon mest om fortsättningen. Ibland ställde någon en fråga till någon annan. De nickade mycket och hummade medhållande.

Och när Hilde under pågående undersökning plötsligt svängde sig från rygg till mage utbrast alla sex imponerat: 

– Ååååh!

Och Hilde såg så nöjd ut. Som om hon medvetet försökt imponera. Den stunden vill jag bevara i mitt hjärta. 

Och jo. Någon dag snart ska jag skriva om något annat. Någon dag snart kommer jag att sluta andas sjukvård. Men aldrig kommer jag att sluta förundras över vårdpersonal som ser på vår Hilde som om solen själv kulle kretsa kring henne.