Som förälder får man välja sina strider. Som förälder till handlingskraftiga barn med enorm egen vilja får man välja sina strider med ännu större omsorg.

Men ibland får man inte välja – eller snarare välja bort. Ibland väljer omständigheterna bort en strid som man själv egentligen vill ta. När det är bråttom för att vi ska iväg någonstans kan jag inte ta den där striden som jag egentligen vill ta. Då måste jag bara försöka ta oss ut genom dörren.

Tamburen är nog det rum där jag trampat på flest av mina principer.

Så även denna gång. Vi ska iväg, har en tid att passa. Säkert en läkartid. Stämningen är lite stressig, lite dålig. Absolut inte katastrofal, men jag har säkert haft mildare röstlägen än det jag använder när jag försöker få Arvid att klä på sig skor och jacka.

Och han märker det.

-Du skrek åt mig, säger han argt.

-Nej, det gjorde jag inte, säger jag.

För det gjorde jag inte. På riktigt. Jag gjorde verkligen inte det.

-Säg förlåt, kräver Arvid bestämt.

Jag har inte svårt att be honom om förlåtelse när jag skrikit. Så stor är min tilltro till förlåtelsen. Men jag har svårt att be om förlåtelse för något jag faktiskt inte har gjort. Så stor är min tilltro till förlåtelsen.

Så jag vägrar. Tror i en svag sekund att jag har råd med en sådan strid.

Arvid vet bättre. Han har inte svaga stunder av sådan kaliber. Så han går in i sitt rum och sätter sig på golvet i skräddarställning med armarna i kors. Tittar mig stint i ögonen.

-Jag kommer inte före du har bett om förlåtelse för att du skrek åt mig.

-Men Arvid, jag skrek ju inte åt dig.

Paus.

-Nej, men du har gjort det någon gång förr. För länge sedan.

Och ungefär nu inser jag att jag inte har råd med den här striden. Och ungefär samtidigt inser jag att han kan ha rätt. Månne jag inte någon gång för länge sedan har skrikit utan att be om förlåtelse.

Så jag gör det. Jag ber om förlåtelse för att jag någon gång för länge sedan har skrikit utan att be om förlåtelse.

-Det hjälper, säger Arvid nådigt. Och sedan kallar han in sin pappa på ett likadant varv. Sitter som en liten sultan på sin tron och vinkar in pöbeln som står i skuld till honom.

Fredrik får också be om nåd och sedan går det väldigt bra med skor och jacka. Vi hinner till läkaren.

Vi hinner med strider en annan gång.

Sultanen och hans kusin.