”Jag funderar på det här med kroppen och tänker att vi som är vuxna och har unga omkring oss måste börja träna oss i att högt uttrycka vår uppskattning över vårt eget yttre. Typ när sa du sist;
-Jag känner mig fin i den här klänningen.
-Jag tycker om hur mina fötter ser ut i de här skorna.
-Jag tycker att mitt hår är vackert idag.
Det finn ju ALLTID något att förbättra. Men inför mina barn kommer jag från och med nu att högt börja tycka om det jag ser. Häng på du också!”
Så skrev min vän på Facebook i går.
Jag tänkte tre saker:
1. Jag älskar henne.
2. Hon har så rätt.
3. Lätt för henne att säga. Hon är en av landets i särklass snyggaste, slankaste och mest välbevarade trettio-någonting-åringar. Och hon har dessutom fått tre barn. (Kuriosa: hon har blivit tagen för elev i skolan där hon jobbar. Och jo, det har jag också blivit. Men hon jobbar ju i lågstadiet. SÅ välbevarad.)
Tack och lov tänkte jag lite till, för att stanna kvar där i det sunkiga tredje läget gör varken henne, mig själv eller världen någon tjänst.
Så…
4. Inte ens en av landets i särklass snyggaste, slankaste och mest välbevarade trettio-någonting-åringar känner sig snygg, slank och välbevarad alla dagar. Och också hon måste få tala gott om sin kropp utan att vi andra tycker att det inte räknas.
I det här stundvis så tröstlösa kriget mot kroppshatet räknas nämligen alla. Också de som på pappret borde ha lätt att gilla sitt läge kan föra en kamp som vi andra inte har en aning om. Och faktum är att kriget sker på så bred front att nästan ingen skonas.
Vår enda chans är att mata oss själva och varandra med goda budskap. Påminna oss själva och varandra om det som är vackert och fint i de kroppar som är våra. Och dessutom komma ihåg att en kropp inte ens behöver vara speciellt vacker och fin hela tiden. Det är ju inte det som är kroppens huvuduppgift. Om vi inte är typ modeller. Och det är ju så försvinnande få av oss som är det och ändå så förtvivlat många som tror att vi borde se ut som om vi var.
Jag tycker att jag är rätt fin på den här bilden. Bilden tagen av Kavilo photography.
Nästan för lycklig 
En kamp som alla måste få föra (självklart!) men det är viktigt att minnas att som med alla kamper finns det människor som måste kämpa mer. De med ”fel” kroppsform, de tjocka, de som inte anses ens komma nära de konventionella skönhetsidealen i vårt samhälle. En person som faller i samhällets mallar för en vacker kropp, ett vacker utseende har en betydligt mindre att kämpa mot än för den som inte bara kämpar mot de egna tankarna utan också den samhälleliga åsikten att en inte duger.
Med det sagt så tycker jag att vi alla ska göra vårt bästa för att älska vårt utseende precis som det är.
Absolut! Det var ju min första tanke. Men jag tänker hellre en tanke till. Hon ska inte tystas ner bara för att hon är vacker! Så jag landar där du också verkar landa, även om jag håller med om ditt tillägg.
Du är så otroligt vacker, Amanda. Du har så fina tankar, åsikter och texter. Jag beundrar hela dig från topp till tå & inuti och utanpå.
Så fint sagt av dig! Tänk att få vakna till en sådan kommentar alldeles för tidigt en söndagsmorgon. Nästan så man kan tro att klockan är åtta. 🙂