Om jag har räknat rätt har vi de tre senaste veckorna besökt tre olika sjukhus. Lilla älskade Hilde har inte ens fyllt ett halvt år men är redan en rutinerad liten patient. 

Jag är en betydligt mindre rutinerad patientförälder. I dag igen kände jag mig som en ofrivillig turist och jag läste på anslagstavlor och tittade på broschyrer i väntrummet. Det var reklam för stödgrupper för föräldrar och det var telefonnummer man kan ringa när man inte orkar bära allt själv. 

I dag igen ryste jag. Är det alltid lite för kallt i väntrum?

I läkarens rum är det varmare. Vi har träffat tre olika läkare med tre olika expertområden och alla tre har varit fantastiska. De är sådana människor som ska vara läkare. Människor som ska möta oroliga föräldrar och bebisar för små för att kunna oroa sig. Lika fina är de sjukskötare vi har fått möta. De myser med Hilde, de får henne att le och de imponeras när hon svänger sig från rygg till mage. Som om hon är den första bebis någonsin som gjort det, åtminstone den som gjort det allra bäst. 

På något plan önskar jag förstås att vi inte alls hade behövt träffa dem. Men om vi prompt ska umgås med läkare och sjukskötare just nu så kunde jag inte önska mig några bättre. 

Och det gör en enorm skillnad för en mamma som ryser i väntrum. 

Den lilla patienten och jag på ett av sjukhusen.