Min själ mår väl

Jag vill egentligen säga något om terror och Manchester och döda barn. Jag vill egentligen säga något om ljus och kärlek och hopp och medmänsklighet mitt i allt och trots allt.

Men jag förmår inte. Mina ord börjar ta slut när det kommer till sanslöst mörker. Det finns ett så enormt gap mellan det jag tror och hoppas på och det som verkligheten är just nu.

Så jag skriver i stället att jag i dag har varit på dagisvårfest. Vår familj är nu officiellt den där familjen där en förälder alltid måste vara med och göra program om barnet ska göra program. På julfesten var Fredrik med som någon slags pappahare och den här gången var det jag som kröp omkring på golvet tillsammans med Jonte myra. Vi är också den där familjen där barnet både vår- och julfestar i för små mjukisbyxor. Och familjen som alltid kommer lite för sent. I teorin förstår jag att också de familjer som kommer i tid säkert har utmaningar och damm i några hörn någonstans, men i praktiken känns de som övermänniskor.

Ändå; min själ mår väl på dagisfester.

Kanske det egentligen är det jag kan säga denna dag som liksom alldeles för många andra dagar ramas in av ett mörker som vi inte kan förstå. Jag kan säga att en dagisföreståndare som generöst kallar både barn och föräldrar fantastiska och underbara kanske är den bästa medicinen i en värld där man kan bli dödad när man går på barnvänlig konsert. Jag kan säga att trygghet mitt i stormen är att ens barn får gå på ett dagis där föräldrar skrattar med kärlek när jag hoppar huk på golvet intill barnet som inte riktigt vågar vara myra. Jag kan säga att mörkret kan slå vansinnigt hårt vissa dagar men att det aldrig kan vinna så länge vi visar varandra kärlek och välvilja.

Och allt det där är sant. Och det kommer från hjärtat.

Men det finns samtidigt hjärtan i vår värld som har gått i bitar för att barn har dött. Hjärtan som brister för att barn i sjukhussängar kanske snart kommer att dö.

Och när jag tänker på de hjärtana tar orden slut.