Jag tror det var pigan Lina i Lönneberga som sa det först. Om Emil. Att det händer så mycket kring Emil.

Och jag tänker det själv väldigt ofta. Om Arvid. Att det händer så mycket kring Arvid.

Han menar väl, min älskade Arv, för det allra mesta. Men också då han menar väldigt väl kan det bli väldigt fel. Torkställningar faller omkull, Ingrids saker går sönder, Arvid själv slår sig och handfatet i badrummet är fullt av mylla. Tanken slår mig dagligen; att han nog har en extrem otur. Så där som de ofta har, de där människorna som det händer så mycket kring.

Jag kan för allt i världen tycka att han ändå välkomnar den där oturen själv. Att han skulle kunna göra sitt eget och andras (läs: mitt) liv lite lättare om han bara valde att leva ett liv som inte var lika beroende av tur. Men det är ju bara min åsikt och jag har i ärlighetens namn alldeles för ofta spelat alldeles för säkert.

Senast i dag tänkte jag det igen, det som jag tänkt så otroligt många gånger sedan vår son blev oss given; han är så väldigt mycket sin egen. Jag ser så lite av mig själv i honom och om möjligt ännu mindre av Fredrik.

Och jag älskar honom så innerligt för det.

Han lär oss så mycket. Han ger oss så mycket. Han är så mycket.

Bild: Kavilo photography

Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta.

Jag grät.

Där stod jag med Fredriks telefon i handen och försökte filma trots att det ju aldrig blir tillräckligt bra. Min dotters första uppvisning utanför dagis och skola. Vi har ju skytt hobbyer som pesten och som direkt konsekvens har vi hittills sluppit de här vårfesterna i maj som ändå är… maj. Och där står jag nu och blinkar bort tårar och undrar varför i hela fridens namn vi har gjort det. Vi borde ju alltid vara på vårfest.

Hon ser nämligen så oerhört lycklig ut. Hela hennes kropp spritter av glädje. Ögonen strålar. Den leende munnen är den största jag någonsin sett.

Bredvid mig står en annan mamma som med lika dåliga utsikter försöker sig på en lika otillräcklig film. Och på hopfällbara stolar sitter andra föräldrar med sina telefoner och samma öde. Det finns något oerhört löjligt i att vuxna människor filmar sina barn på en vårfest.

Men det också finns något oerhört vackert i att vuxna människor filmar sina barn på en vårfest.

Jag tänker att alla barn i hela den här världen borde få ha någon som filmar dem på vårfest. Och jag tänker på alla de barn som inte har det. Som har föräldrar som inte kommer på vårfesten. Som har föräldrar som inte låter dem gå på vårfest. Som har liv som inte rymmer något sådant som en vårfest.

Speciellt mycket tänker jag på Lena. Jag känner henne egentligen inte, men vi är vänner på facebook eftersom hennes barnbarns mor är mitt barns gudmor. Vi som får Kyrkpressen kunde i dag läsa om Lena. Ett barn som blev övergivet av sina biologiska föräldrar när hon var fyra dagar gammal. Ett barn som blev adopterad som treåring av föräldrar som absolut inte borde ha fått adoptera. Ett barn som levde ett liv präglat av fysisk och psykisk misshandel. Som nog verkligen inte blev filmat på vårfester.

Och en vuxen som sedan har försonats med sin barndom och rentav förlåtit alla de föräldrar hon borde ha haft. Styrkan i den berättelsen. Hoppet i den. Kraften i den.

Man tänker mycket på några minuter. Också om man filmar och upplever och gråter samtidigt.

Det finns så mycket att gråta över. Någon gång under det där korta numret slutar mina tårar handla om min egen åttaåring som spritter av glädje och börjar handla om alla de åttaåringar och tvååringar och fjortonåringar som aldrig spritter.

Det finns så mycket att gråta över.

Jag älskar att hon får spritta. Ibland spritter hon med kusin och syster.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag måste anstränga mig för att minnas hur ledsen och vissen jag var. Hur jag famlade i mörkret för att få tag på känslor som kändes som mina egna. 

Men om jag anstränger mig så minns jag den där oväntat svåra tiden när Hilde var alldeles ny. Tänk om jag hade vetat då hur snart jag ändå skulle landa i mig själv igen. 

Eller snart och snart. Det är lätt att i efterhand säga att några månader är bara några månader. När varje dag känns som en halv evighet är några månader en tidsrymd helt omöjlig att ta in. 

Och ändå. Hela tiden. Hela vägen. Varenda halv evighet har jag varit tacksam varje dag. Sanslöst fin är hon. Sanslöst fint är det att vi fick henne. 

Sanslös. 

Jag är den friskaste jag vet. Och det finns absolut ingen stolthet i det, bara en enormt ödmjuk tacksamhet. Jag har inte sovit en enda natt på sjukhus om man bortser från de nätter jag sovit på bb. Jag har inte behövt uppsöka läkare för min egen skull sedan vi flyttade till Helsingfors för åtta år sedan. Inte ens för angina eller  bihåleinflammation. 

Lycka är att inte riktigt veta var man har sitt kelakort. För att det liksom aldrig någonsin behövs. 

Min egen friskhet till trots så bor jag i väntrum numera. Förra veckan besökte Hilde två olika sjukhus och sin rådgivning. I går var jag till tandläkaren. I dag var Arvid till tandhygienist. Nästa vecka ska Hilde till ett tredje sjukhus och både Arvid och jag ska tandvårdas igen. Veckan därpå ska Ingrid tandvårdas och Hilde rådgivas och jag gissar att jag tyvärr ska till tandläkare då också. 

Om vi säger så här: nu just vet vi exakt var kelakorten finns. De hamnar inte ens långt bak i plånboken, bland kvitton som ska sparas. Nej, de intar snarare en skamlös hedersplats som de aldrig fått lov till. 

Det är ett helt deltidsjobb att ränna runt som vi gör just nu. Jag kan inte ens föreställa mig hur utmattande och tidskrävande och hopplöst det skulle vara att i längden ha det så här. 

Oj, ni hjältar som alltid bär kelakorten där de är lättast att komma åt. Ni krigare som kan orientera er i ljusa sjukhusbyggnader. Ni tappra som känner er helt hemma i de där väntrummen där vi andra alltid alltid alltid vill vara bara tillfälliga gäster.

Nåden i att jag än så länge har burit sjukhuskläder bara när orsaken varit den absolut bästa tänkbara. 

Tog det ens en vecka innan hon var lika trygg med honom som hon är med mig? Tog det ens en vecka innan han slutade fråga mig när hon skulle äta och när hon skulle sova? Jag vet inte. Men jag vet att det tog mer än en vecka innan jag slutade säga det utan att han frågade. 

Nu har jag äntligen slutat. Det tog sin tid, men nu har till och med jag blivit van vid att vi faktiskt är två föräldrar som har lika bra koll. 

När folk talar om det dåliga mammasamvetet vet jag inte vad de menar. Jag har alltid tänkt att jag har min avslappnade och lata livsinställning att tacka för det, och det är säkert delvis sant. 

Men minst lika sant är att jag har honom att tacka för det. När det finns en förälder till med koll är dåligt samvete så bortkastat. Jag gav ju mina barn honom. Liksom. Jag behöver inte ha dåligt samvete. 

Bilder: Kavilo photography 

erst stJag var liten i onsdags. Alla skor kändes för stora. Alla uppdrag för svåra. Alla hinder för höga. Alla anklagelser för orättvisa. Jag vet faktiskt inte när jag senast har känt mig så liten. Så det blev många tårar i onsdags. Och mellan några av de tårarna snyftade jag fram till Fredrik att jag kanske borde ringa mamma. För att få vara just så liten som jag egentligen var.

För litenheten får inte alltid plats i ett liv som innehåller så otroligt mycket annat. Och litenheten och telefonsamtalet till mamma rymdes inte in i det där livet som innehåller så otroligt mycket annat. Så jag ringde aldrig.

Men hon ringde. Mamma ringde. Kvart före tio på kvällen.

Grejen är den att vi ytterst sällan ringer till varandra, vi håller kontakt på andra sätt. Men just den där onsdagen när jag behövde höra hennes röst och få vara liten i hennes närhet så ringde hon till mig. Var det kanske så att hon kände av min litenhet där långt borta i en annan del av det land som är vårt?

Kanske.

Vi talade länge. Jag fick vara just så liten som jag var. Hon lyssnade. Hon bekräftade. Hon bar. Hon gav mig det där totala, helt okritiska stöd som bara en förälder kan ge.  Hon fick mig att växa flera centimeter.

Hon har lärt mig så mycket. Hon har gett mig så mycket. Och framför allt; hon har älskat mig så mycket. Få saker har varit lika avgörande i mitt liv som att jag fick bli just hennes dotter. Få saker har format mig lika mycket.

Älskade mamma. Grattis på morsdagen!

 

Hur det går med min och Arvids relation? Ni vet, relationen med den där mamman som älskar och älskar och älskar och den där sonen som låtsas vara rätt sval. Men som nog älskar gränslöst när han tror att ingen ser.

Nå, det går till exempel så här vid läggdags för någon dag sedan:

-Arvid, varje dag tänker jag på att du är världens härligaste pojke.

-Mamma, varje dag tänker jag på att du är världens… konstigaste mamma.

Han påstod sedan att konstig är ett positivt ord.

Jag väljer att tro honom.

Jag har SÅ inte råd med något annat.

Bild: Kavilo photography

En ung kvinna vägrar ta trakasserier som komplimanger. Och en del blir provocerade. Får män alltså inte längre tala med kvinnor? Dessa män som ju nog är minst lika utsatta för trakasserier som kvinnor – varför skriver hon inte om det? Och vart är världen egentligen på väg? undrar någon.

I tell you what. 

Världen är på väg till en plats där kvinnor äntligen vågar tala om sådant som kvinnor i alla tider har lidit av. Av sådant som skavt och skrämt och skadat. 

Och som har lett till en skamfylld känsla av att det säkert var mitt fel. Att jag på något omedvetet sätt bad om hans blickar och ord och händer – hur äckliga de än känns när de väl landar på mig. 

Skrattade jag kanske för mycket åt det där ena skämtet? Ställde jag för många frågor? 

I så fall är felet mitt. 

Äntligen höjs röster om att det är sådant som skaver och skrämmer och skadar som är fel. Inte att den skavda, skrämda och skadade är fel. Hur mycket hon än skrattade. Hur många frågor hon än ställde.

Äntligen.

Om dina komplimanger uppfattas som trakasserier gör du ju uppenbarligen något fel. Punkt. Om ditt svar på det är att du minsann har rätt att ge komplimanger i all välmening så är jag inte speciellt övertygad om din välmening. Om din välmening är uppriktig så tänker du om och lär dig att ge komplimanger som upplevs som just sådana. Annars känns det onekligen som om du egentligen ville trakasserierna från första början. Som om du bara hoppades att hon skulle uppfatta trakasserierna som komplimanger. Att hon skulle vara godtrogen nog. Oerfaren nog. 

Eller nog drabbad av skam och skuld. 

Foto: Kavilo photography

Det var som att komma in igen efter en ensam länk i oväder och mötas av snälla, trygga människor som har värmt upp en bastu. Det var som att bli del av en ordlös gemenskap där alla andra i väntrum och korridorer också har varit ute i samma storm och nu pustar ut. Det var inte som att lämna över stafettpinnen, men det var som att plötsligt vara flera än vi om löpningen. Som att plötsligt ha landslagsfolk på sitt eget lag av inte särskilt glada amatörer.

Vi mötte så fin personal. Som tog oss på allvar. Som tog Hilde på allvar. Som såg vår lilla flicka bakom sår och utslag. 

– Voi ku sä oot ihana, sa läkaren med mild röst till Hilde när de träffades.

Och hon menade det. Och jag kände att hon är i trygga i händer.

Så jo, vi är stamkunder nu. Men vi är stamkunder vid gott mod. Nu är vi inte längre ensamma i vår kamp. Nu har vi en vårdplan och jag bara älskar att vi inte varje dag måste fundera och överväga och ta ställning – det räcker med att vi håller oss till planen. Nu har vi telefontid och återbesök inskrivet i kalendern. 

Nu har vi hopp. 

När vi kom till det här sjukhuset för första gången var Ingrid nästan ett och ett halvt år gammal. Och då började vi äntligen på allvar komma åt de problem som hade plågat henne sedan hon var två månader. Det känns fint att vi redan nu, när Hilde är inte ens ett halvt år ung, får börja på i den här miljön igen, den miljö som redan en gång gett oss nycklarna.

En stor del av den där helande bastuvärmen stod ni för. Tack för alla tankar och böner och alla fina ord. Vi är burna och den vetskapen bär. 

Du min ihana. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

I dag ska vi igen hitta rätt sjukhusbyggnad. Men nu är det en helt annan byggnad och en helt annan läkare och en helt annan åkomma än i måndags. I dag är det hudens tur. 

I måndags fick vi turista på främmande sjukhusmark, men i dag lär vi nog bli stamkunder. Den här gången är det ju så uppenbart att vi hör hemma där. Det här är inte frisk hud ens i min ganska tåliga bok:

Det är så uppenbart något är fel. Hoppas och ber att det snart ska bli lika uppenbart vad det är som är fel. Och hur vi kan åtgärda det.