Voi ku sä oot ihana

Det var som att komma in igen efter en ensam länk i oväder och mötas av snälla, trygga människor som har värmt upp en bastu. Det var som att bli del av en ordlös gemenskap där alla andra i väntrum och korridorer också har varit ute i samma storm och nu pustar ut. Det var inte som att lämna över stafettpinnen, men det var som att plötsligt vara flera än vi om löpningen. Som att plötsligt ha landslagsfolk på sitt eget lag av inte särskilt glada amatörer.

Vi mötte så fin personal. Som tog oss på allvar. Som tog Hilde på allvar. Som såg vår lilla flicka bakom sår och utslag. 

– Voi ku sä oot ihana, sa läkaren med mild röst till Hilde när de träffades.

Och hon menade det. Och jag kände att hon är i trygga i händer.

Så jo, vi är stamkunder nu. Men vi är stamkunder vid gott mod. Nu är vi inte längre ensamma i vår kamp. Nu har vi en vårdplan och jag bara älskar att vi inte varje dag måste fundera och överväga och ta ställning – det räcker med att vi håller oss till planen. Nu har vi telefontid och återbesök inskrivet i kalendern. 

Nu har vi hopp. 

När vi kom till det här sjukhuset för första gången var Ingrid nästan ett och ett halvt år gammal. Och då började vi äntligen på allvar komma åt de problem som hade plågat henne sedan hon var två månader. Det känns fint att vi redan nu, när Hilde är inte ens ett halvt år ung, får börja på i den här miljön igen, den miljö som redan en gång gett oss nycklarna.

En stor del av den där helande bastuvärmen stod ni för. Tack för alla tankar och böner och alla fina ord. Vi är burna och den vetskapen bär. 


Du min ihana. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s