De som aldrig spritter

Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta. Jag ska inte gråta.

Jag grät.

Där stod jag med Fredriks telefon i handen och försökte filma trots att det ju aldrig blir tillräckligt bra. Min dotters första uppvisning utanför dagis och skola. Vi har ju skytt hobbyer som pesten och som direkt konsekvens har vi hittills sluppit de här vårfesterna i maj som ändå är… maj. Och där står jag nu och blinkar bort tårar och undrar varför i hela fridens namn vi har gjort det. Vi borde ju alltid vara på vårfest.

Hon ser nämligen så oerhört lycklig ut. Hela hennes kropp spritter av glädje. Ögonen strålar. Den leende munnen är den största jag någonsin sett.

Bredvid mig står en annan mamma som med lika dåliga utsikter försöker sig på en lika otillräcklig film. Och på hopfällbara stolar sitter andra föräldrar med sina telefoner och samma öde. Det finns något oerhört löjligt i att vuxna människor filmar sina barn på en vårfest.

Men det också finns något oerhört vackert i att vuxna människor filmar sina barn på en vårfest.

Jag tänker att alla barn i hela den här världen borde få ha någon som filmar dem på vårfest. Och jag tänker på alla de barn som inte har det. Som har föräldrar som inte kommer på vårfesten. Som har föräldrar som inte låter dem gå på vårfest. Som har liv som inte rymmer något sådant som en vårfest.

Speciellt mycket tänker jag på Lena. Jag känner henne egentligen inte, men vi är vänner på facebook eftersom hennes barnbarns mor är mitt barns gudmor. Vi som får Kyrkpressen kunde i dag läsa om Lena. Ett barn som blev övergivet av sina biologiska föräldrar när hon var fyra dagar gammal. Ett barn som blev adopterad som treåring av föräldrar som absolut inte borde ha fått adoptera. Ett barn som levde ett liv präglat av fysisk och psykisk misshandel. Som nog verkligen inte blev filmat på vårfester.

Och en vuxen som sedan har försonats med sin barndom och rentav förlåtit alla de föräldrar hon borde ha haft. Styrkan i den berättelsen. Hoppet i den. Kraften i den.

Man tänker mycket på några minuter. Också om man filmar och upplever och gråter samtidigt.

Det finns så mycket att gråta över. Någon gång under det där korta numret slutar mina tårar handla om min egen åttaåring som spritter av glädje och börjar handla om alla de åttaåringar och tvååringar och fjortonåringar som aldrig spritter.

Det finns så mycket att gråta över.

till-amanda-109

Jag älskar att hon får spritta. Ibland spritter hon med kusin och syster.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s