De berättelser ur riktiga människors riktiga liv som fallit över mig under de senaste dagarna får mig att känna. Massor. Å ena sidan att jag absolut inte vill ha flera barn och å andra sidan att jag vill ha fyratusen barn. Eller åtta.

Och jag vet ju att inget av de alternativen kommer att skydda mig. Livet kostar, livet sårar. Det är det enda jag är helt säker på. Hur högt priset blir, hur djupa såren blir vet jag inte. Men också jag får betala och också jag får blöda.

I dag har jag bokmässat i Helsingfors för första gången någonsin. (Det där sista säger jag med ganska stor skam i rösten. Skammen hörs inte i skriven text och därför skriver jag ut den. Nu vet ni. Att jag skäms.)

Sa jag att jag skäms?

Peppe var förstås helt underbar (jag funderar faktiskt på att frångå mina principer och smårecensera hennes bok här snart). Fred Forsell var också tjusig i all sin vanlighet, rolighet och lättillgänglighet. Patrik Hagman var smart och mänsklig, utmanande och varm, båda sällsynta kombinationer men grymt fina. Katarina Gäddnäs var en skicklig intervjuare, att se hur hon kunde få fram helt olika stämningar i de olika intervjuerna var imponerande. I ett skede kändes det lite som om jag stalkade henne ogenerat eftersom hon faktiskt ledde de flesta författarsamtal jag deltog i.

Mässan var bra.

Även om jag skäms.

I september läste jag tolv böcker. Hittills i oktober har jag läst sex böcker. Jag känner mig onekligen lite stressad och pressad av mig själv.

Jag skulle bara få i mig lördagslunchen framför teven eftersom jag äter ensam. Låta någon lättsam eftermiddagsunderhållning hålla mig sällskap i brist på bättre. Och så råkade jag hitta Drömmen om ett barn. De flesta som känner till serien skulle knappast lägga likhetstecken mellan den och lättsam underhållning.

Och nu känns allt bara jobbigt.

Jag kommer kanske inte att kunna tänka på något annat än Anna och Anders på hela dagen. Helgen.

Jag är ganska optimistiskt lagd. Det är ju ofta bra men ibland är den egenskapen väldigt besvärlig. Till exempel när jag övertygar Fredrik om att en snabb runda till Ikea och lite lätt uppskruvande av hyllor är en god idé en fredag efter jobbet.

Det var det inte.

Kanske jag minns det till nästa gång nu.

Saker tar ofta längre tid och/eller är mera komplicerade än jag tror och/eller hoppas. Jag ska nog lära mig det någon gång. Kanske när jag är femtiotre.

Ibland låser vi in oss själva i vår egen uppfattning om vårt jag. I något skede bestämde jag att jag är en sådan som inte slutar med en bok mitt i och att jag inte är en sådan som håller på med flera böcker samtidigt. När jag väl hade bestämt det där skruvade jag nyckeln ett halvt varv och tappade bort den. Det blev väsentliga delar av mitt litterära jag.

Dessvärre kommer jag nu att utmana min egen syn på mig själv. Jag kommer att bryta mot en av mina överenskommelser med mig själv. Och de överenskommelserna är kanske de allra svåraste att bryta mot.

Få se om jag kan möta min egen spegelbild imorgon.

Vi påmindes om rikedomen i att ha kära nära. Jag fick mysa med min yngsta gudson och njöt av det samtidigt som jag saknade de gudbarn som bor för långt borta.

Inte för att låta som en pensionär men igår spelade jag domino med mitt barnbarn. Hennes mamma var också med.

Gott folk, denna dag har något historiskt hänt; efter några års mer och mindre ihärdigt bloggande har en läsare äntligen frågat var jag inhandlat ett klädesplagg. Jag är mera än tillåtet till mig av glädje. Kanske jag borde bjuda på mina outfits lite oftare.