Jag kan avsky det

Det är familjelägrets kanske tredje morgon. Vi, liksom lägrets alla andra ganska många hundra deltagare, kommer lite senare till frukosten för varje morgon som går. Just den här morgonen intar vi vår gröt och våra smörgåsar tillsammans med ett par som liksom vi består av en man som springer snabbt och långt och en kvinna som inte springer lika snabbt och lika långt men som tappert försöker och som skriver väldigt gärna. Åtminstone en av oss, naturligtvis den andra, skriver dessutom väldigt bra.

Precis som med så många andra på lägret är det lätt att komma in på djupet. Det är väldigt lite väder och vind och semesterplaner. Det är smärta, det är sorg, det är förhoppningar som kanske kan gå om intet och det är sanning. Och jag älskar det.

Just den här morgonen pratar vi om i vilket skede man slutar polera ytan och spela bättre än man egentligen är tillsamman med den man delar livet med. Vad vi kommer fram till minns jag inte riktigt. Det var helt säkert inte heller det viktiga. Som egentligen nästan alltid är samtalet så vida överlägset resultatet.

Det som jag däremot minns väldigt tydligt är hur roligt det var, även om det inte var speciellt mycket eller länge. Hur lätt det var att mötas. Nu. För jag minns också hur jag redan där och då tänkte på hur mina och kvinnans vägar korsades för tio år sedan. Då hade vi inte roligt tillsammans. Då möttes vi inte. För vi tyckte så olika.

Som jag kan avsky det. Att en åsikt kan hindra ett möte mellan människor. Då ju mötet möten mellan människor är det vackraste och viktigaste i denna trasiga värld.

Någon dag senare på lägret träffades vi i dietmatkön. Och vi kom att tala en stund om den där åsikten. Den där skiljeväggen. Den som för tio år sedan skiljde agnarna från vetet. Och vi erkände på något sätt båda två att vi idag vet mindre än vi visste då. Jag tror att vi båda på varsitt håll kommit fram till det som jag blir mera och mera övertygad om ju längre jag lever och ju mera jag lär mig; att åsikter och kunskap ofta bär ganska kort. Och att de  alltid bär ingenstans utan kärlek.

3 reaktioner på ”Jag kan avsky det

  1. Bästa morgonläsningen. IGEN .
    Ja mötet.
    Åsikter är som vapen ibland.
    Barn kan det där. De möts och de ler på samma språk och sen springer de iväg tillsammans.
    Och sen sitter man kvar och pratar underliga artigheter och vrider på sej och önskar att alla ord försvann eller att taket sku rasa (nå lite bara) så att något viktigare kunde ske…

  2. Amanda! Också jag uppskattade våra, ändå märkligt korta, möten. Och jag tänker två saker då jag läser ditt inlägg: för det första att din generositet med din öppna fråga, då för tio år sedan, gjorde att jag vågade närma mig ett annat svar än det kategoriska. Att det sen tog tio år innan jag kom fram till varför, och bakgrund, och hur och nu, det är på sätt och vis en annan historia. Din öppenhet, utan fördömande, gjorde det möjligt för mig att närma mig nyanserna.

    För det andra: tack och lov att vi är så unga (jo jo, säg att vi är) fortfarande! Vi har gått om tid för fler givande möten. Jag hoppas det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s