Reformpaketet

Vad säger ni om regeringens reformpaket? Speciellt då kanske denna vårdledighet som ju väcker rätt starka känslor.

Många verkar tycka att det är huvudlöst att föräldrarna tvingas dela på vårdledigheten. Jag citerar en kommentar på svenska.yle.fi: ”Ingen bra idé att tvinga papporna att stanna hemma. Vem garanterar att barnet/barnen då ens blir hyggligt omskötta medan mamma är på jobb?”

Inga kommentarer. Den kommentaren talar så starkt för sig själv.

Först av allt: jag har tänkt väldigt lite på det här. Vet inte riktigt vad jag tycker. Faktiskt.

Jag tycker mest att det är hvuvudlöst att förslaget väcker så starka protester.

Det är förstås jobbigt att inte familjerna får välja själva. Samtidigt tycker jag att det är ännu jobbigare att så få pappor aktivt väljer att tillbringa tid med sina barn. Och det här är väl ett försök att råda bot på det.

Och jag vet att många tycker det här är fel sätt. Men vad är då rätt sätt? Kom inte och säg att det är det nuvarande. 96 % av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor.

Den siffran talar så starkt för sig själv.

18 reaktioner på ”Reformpaketet

  1. Hos mig väcker det starka åsikter. Jämställdhet betyder inte att allting måste vara delat 50/50. Jag rent sagt avskyr det nya beslutet om hemvårdsstöd och tycker faktiskt att den nuvarande systemet är bra. Detta ger familjernamöjligheten att själv väljvilket fumgerar bäst för familjerna å anser inte att det är något problem att 96% av de som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor. Det är inget fel på att få vara en traditionell mamma som trivs att vara hemma med barnen. Det är enligt min åsikt fel att påstå att barnen skulle bli sämre omskött av männen. Min man har nu varit hemma i två månader med vår dotter, medan jag jobbat, pga ekonomiska skäl. Allt har gått utmärkt och min man har skött om vår dotter väldigt bra å jag har aldrig tvivlat på hans kunskaper som pappa/hemmapappa. Men får familj, fungerar det bäst i längden att vu har själv möjligheten att välja. Min man är inom en bransch där arbete är osäkert eller arbetskontrakterna korta, och att han skulle stanna hemma på vårdledighet, sku kunna betyda att han sku mista jobbet helt och det är inte säkert att nytt jobb erbjuds lätt. Medan jag har ett yrke där jag har lättare att hitta jobb. Därför är det bättre, lättare och bäst för vår familj att vi själv får bestämma vem kan eller vill stanna hemma, utan att regeringehar bestämt det på förhand åt oss.

    • Jag förstår precis hur du tänker och jag är egentligen av samma åsikt. Samtidig tycker jag ändå att det är ett problem att det i mer eller mindre samtliga fall verkar vara bättre att mannen jobbar. Där finns enligt mig ett problem, men det behöver du förstås inte hålla med om.

  2. Jag vet inte om det är rätt eller fel sätt, men kvinnors lönenivå är ännu inte på samma nivå som männens och jag tror det här kommer leda till att vi kommer få allt fler barn under tre år på dagis/dagmamma. Så kommer det gå för oss om vi får syskon åt vår dotter, eftersom vår ekonomi helt enkelt inte går ihop om mannen blir hemma då jag studerar.

    • Jag tror du har rätt i att förslaget kan leda till flera dagisplatser. Säkert av just den orsak du nämner. Och det är precis det som stör mig lite, att kvinnorna halkar efter. Att det tydligen rätt sällan lönar sig för oss att jobba.

      • Nu var det inte ekonomisk lönsamhet jag tänkte på utan det faktum att allt fler barn under 3 år inte får möjlighet att stanna hemma med en förälder, mamma eller pappa.

  3. Jag har ännu inte hunnit fundera desto mera över vad det egentligen innebär för den största allmänheten. Det jag vet är att hos oss skapar det extra huvudbry när den ena av oss står utan jobb (modern). Det finns liksom inget jobb att gå tillbaka till, och att anmäla sig arbetslös kostar mera åt samhället än att vara vårdledig… I en sådan situation kan man fundera om det är en så bra reform…

    • Är i helt samma situation. Hur fiffigt är det att den som inte har ett jobb att återvända till ska tvingas gå arbetslös medan den som har ett jobb ska riskera att förlora det? Dessutom tycker jag det är befängt att påstå att pappor inte ”vill tillbringa tid med sina barn” och inte gör det då de jobbar. Det finns olika typer av jobb, olika långa arbetsdagar/ledigheter och attityder till den tid man inte tillbringar på jobbet. Om män automatiskt försummar sina barn om de jobbar, är det väl lika för kvinnor och är det då bättre? Eller kanske båda föräldrarna ska jobba exakt lika mycket så att försummandet blir jämlikt?

    • Jag förstår ert dilemma, ett dilemma som ni ju är långt ifrån ensamma om. Och igen – det är just det som gör mig ledsen. Att så många unga kvinnor inte har jobb att gå tillbaka till. Och/eller svårt att få jobb alls. Hur ska vi lösa det? Frågan är ju om en familj som er då faktiskt har kunnat välja att du stannar hemma eftersom omständigheterna mer eller mindre väljer åt er.

      • Vi valde att försöka få barn just i det läget vi befann oss i. Det var alltså inget någon gjorde mot oss, ingen orätt gentemot oss. Jag hade mycket väl kunnat välja att söka ett jobb samtidigt som min man efter examen, men vi valde barn då och det med medvetenhet om att den dagen jag vill jobba har vi fler pusselbitar att foga ihop än innan familjetillökningen.

      • Jag är en av dem som reagerar. Främst för att jag inte tycker att det är statens uppgifts att i detalj bestämma det här. Fast jag kan ändra mig. Det har hänt förr. Lite synpunkter:

        1. Om papporna börjar vara hemma halva föräldraledigheten så betyder det ju, åtminstone i teorin, att arbetsmarknaden behöver ganska många korttidsarbetare. Då skulle en del av problemet med mammor utan jobb att gå till vara löst.

        2. Att 96 % av familjerna fortfarande har hem mamman säger något. Dels säger det något om arbetsmarknaden, det tror jag. Dels något om traditionellt tänkande, det tror jag också. Det skulle vara otroligt intressant att få reda på hur många av dessa 96 % som gjort ett aktivt val och som är nöjda med livssituationen. Samtidigt undrar jag såhär: i dagsläget får alla familjer göra som de vill. 96 % väljer att ha hem mamman, 4 % väljer att göra på ett annat sätt. Alla får göra som de vill (åtminstone i teorin). Nu undrar jag varför det inte räcker? Varför räcker det inte med att 4 % får göra som de vill – varför måste 96 % av familjerna ändra sig? Har alla 96 % valt fel? Och vem kan bestämma det? Regeringen? Du? Jag?

        3. Det talas om att långa tider av föräldraledigheter kan leda till att det blir svårt att komma in på arbetsmarknaden sen. Personligen känner jag massor, massor av mammor som varit hemma och fostrat många, många barn under långa, långa tider. Känner inte till att en enda av dem skulle vara arbetslös. Tvärtom. De vallfärdrar bl.a. till närvårdarutbildningar när barnen växer till sig, får en examen och börjar jobba.

        Summa summarum. Jag vill inte bli tvingad. Jag vill låta en, åtminstone i teorin, jämlik lagstiftning stå kvar och istället arbeta med attityder. På andra sätt. Genom morötter. Skattelättnader åt de familjer som låter familjens höginkomsttagare (pappor) vara hemma. Förlängd föräldraledighet för de som väljer att dela på den. Och så vidare. Fostra och uppmuntra till aktivt föräldraskap. Inte tvinga.

      • Jag har funderat på det att om många av de 96 % som är hemma faktiskt vill vara hemma och valt det själv, vad är då risken att pappor börjar jobba mer för att mamman som vill vara hemma längre också skall kunna vara det?
        Bara en tanke.

      • Absolut en tanke! Samtidigt måste jag unna mig att ha högre tankar om papporna än så. För hittills har jag inte stött på en pappa som valt bort tiden med barnen av andra än ekonomiska skäl. Nästan alla verkar säga att de gärna skulle vara hemma (åtminstone säger deras fruar det) om familjen bara hade råd med det. Så jag tänker att de hellre lever lite mera knapert och låter frun jobba men får vara med sina barn än att jobbar mer än 100 procent. Jag hoppas verkligen att det är så.

        Men jag letar fortfarande efter den familj som valt att låta pappan stanna hemma för att han har ett så krävande jobb (säkert/förstås också välbetalt) att det tar för mycket tid av familjen. Sådana kvinnor finns nog. Men inte män.

      • Fantastiskt bra skrivet, Eva! Jag äskar din ton. Som vanligt är det så lätt att mötas när respekten är ömsesidig och ingen känner sig trängd eller tvungen att försvara sig. Tack för att det får var så med dig. Hoppas du känner lika.

        1. Amen!

        2. Egentligen räcker det ju. Till och med bra så länge båda lever och mår. Min invändning är bara det att det ändå rätt ofta blir så att båda inte lever och mår och då blir det problem för den som halkat långt efter på grund av bland annat långa hemvårdsperioder. Jag pratar om den 40-åriga kvinna som aldrig jobbat utan varit hemma med fyra barn. Vad gör hon om mannen dör eller lämnar henne? Senast för någon vecka sedan hörde jag om en kvinna som just blivit ensam med sina tre barn. Hon gick som över natt från relativt rik till fattig. Hennes man tjänade pengarna. Nu får hon inte längre ta del av dem.

        3. Härligt! Naturligtvis kan det också gå så. Igen; du lever knappast övergoda pensionärsdagar (speciellt inte efter att de stora årskullarna gått i pension) på det du tjänat som närvårdare efter att du fyllt 40, men vi får ju hoppas att din man lever länge och är generös med sin pension.

        Jag älskar det här med morötter och skattelättnader och förlängd föräldraledighet om föräldraledigheten delas. För jag tror verkligen på delad sådan, inte minst för barnens skull. Men i nuläget vet jag inte om regeringen har råd att ge mig morötter och då blir de väl illa tvungna att hitta på något annat även om jag utgår från att de gärna skulle sprida grönsaker omkring sig.

        Tack igen! Du är fin och underbar!

      • Hej. Jag igen, med lite flera tankar (älskar diskussionen! Älskar diskussioner!!!).

        Angående trean.

        Jag tror faktiskt att familjerna borde se till att pensionsspara åt den som är hemma med barnen, speciellt om det är fråga om många år på hemmaplan. Jag har tänkt på det i flera år, men har inte bara kommit mig för att fixa det. Så pass förutseende borde man väl ändå vara, va? Å andra sidan vet jag att vi har en försäkring som ger mig en viss summa pengar varje månad om Ove, ve och fasa, skulle dö. De ska täcka lånen ett visst antal år. Men jo. Borde fixa det där med pensionssparandet a.s.a.p.

        Jag tror också att jag är lite naiv. Jag tänker att det ordnar sig på något sätt. Skulle det mest fruktansvärda hända så får det så lova att ordna sig på något sätt. Vi har t.ex. numera bara ett gemensamt brukskonto. Samtliga löner och bidrag går dit. Båda använder det kontot. Mina pengar och Oves pengar är våra pengar. Det känns lite absurt att tänka så långt framåt som att ”vad händer om Ove dör och kommer jag då att ångra att jag var hemma med barnen och inte tjänade in pension”? Det känns inte aktuellt. Och jag kanske är lite naiv och gömmer huvudet i sanden och tänker att det får ordna sig.

        Jag tror inte att det värsta som kan hända med finländsk lagstiftning är delat föräldraskap. Men jag tycker inte om att tvingas. Och jag tror (vet) att det finns kvinnor och män som i olika skeden inte är trygga föräldrar. Jag är inte säker på att familjerna tänker på det idag heller. Tror inte att i 96 % av alla familjer är mamman som är bäst lämpad, det är nog snarare tradition och graviditet och amning och sånt som förklarar de siffrorna. Men samtidigt – jag mår dåligt att tänka att det här tvånget gör otrygga familjer ännu mer otrygga, och tvingar barn att antingen tillbringa dagarna med en otrygg förälder eller börja dagis.

        Har inte tänkt på att det kan vara dyrt med morötter. Har bara märkt att nästan samtliga av småbarnsfamiljerna runtom oss som nyligen fått barn använder sig av möjligheten med pappamånaden, och den är ju relativt ny. Ingen tvingar dem till det, men föräldraledigheten förlängs ju om papporna är hemma. Tänker att det är ett första steg mot utökat ansvarstagande i hemmen från papporna. Och att feelisen är lite bättre när de inte tvingats till det.

        Tack, Amanda och ni andra, för forumet och för diskussionen. Man ska kunna diskutera det mesta och ha olika åsikter och ändå vara goda vänner – om man diskuterar respektfullt. Man får inte såra. Och har jag gjort det så ber jag om ursäkt.

    • Hoppas du hittar ett jobb den dag du vill ha ett! Ett som du älskar och som du känner att passar din hand som en figursydd handske!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s