Det där fulaste jag sa

Jag tar er tillbaka till sommarens sämsta dag. Den där dagen då barnen gnällde och tjatade och ropade och skrek konstant och jag i desperation kläckte ur mig det med säkerhet fulaste jag sagt till någon annans barn och det kanske fulaste jag sagt till mina egna.

Vill ni höra? Här kommer det:

– Jag tycker alla barn här är så kisi just nu!

Så sa jag. När jag nu ser orden i skriven text vill jag bara gömma mig under täcket. Jag vill radera orden från skärmen och ännu hellre från barnens öron. Man kallar inte barn för kisi. Punkt. Varken sina egna barn eller andras barn.

Jag är inte stolt.

Däremot är jag lite stolt över det som hände sekunderna därpå. När Ingrid tittar på mig och med bestämd röst säger:

-Inte är vi kisi!

För hon har ju rätt. Någon har lärt henne att hon faktiskt inte är kisi och trots min inte alls stolta stund så vet jag ju att jag har haft ett finger med där. Att hon känner sitt värde beror  förstås inte bara på mig, men det beror delvis på mig.

Dessutom har någon lärt henne att hon aldrig ska svälja osakliga kommentarer om vem hon är. Osakliga lögner om vem hon är. Och också där har jag varit med.

Och så vet hon att hon får säga emot mig, att min kärlek till henne håller att hon trotsar och protesterar. Det tycker jag om. Ibland avskyr jag det, ibland avskyr jag det ofta. Men i grunden älskar jag att jag har lyckats ge henne det.

Trots att jag tydligen kan sjunka så lågt att jag säger att min dotter är kisi så har jag ändå gjort några saker helt rätt.

Älskade barn. Tänk att det fanns en glimt av nåd den där dagen också.

4 reaktioner på ”Det där fulaste jag sa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s