Yngst i gruppen

Han är yngst i gruppen av sommarbarn, nästan två år yngre än den nästyngsta. Han är den enda pojken, men aldrig har han reflekterat över det. Han tar sin plats i gruppen med en enorm självklarhet. Som om han aldrig gjort annat än tagit platser. 

Häromdagen fick vi se en av de märkligaste uppsättningar av Emil i Lönneberga som världen skådat. Arvid var med. Men på vissa villkor. Och jag älskar att han ställer villkor, att han inte bara fogar sig som yngst och kille. Jag hör Ingrid diskutera med äldsta kusinen under repetitionerna: 

– Arvid kommer med som Emils pappa om vi kan ha så att Emils pappa ibland jobbade som polis. 

Kusinen är inte jätteglad, det märks, men hon tar det. Hellre en Anton Svensson som extraknäcker för ordningsmakten än ingen Anton Svensson alls.

– Emiiiil! Föglymmade unge! vrålar han sedan när han övar. Och de andra är förtjusta. Överförtjusta. 

– Arvid, du är helt jättebra! säger de uppmuntrande och stolta. 

Och jag tänker att den yngsta i gruppen kan få just det; uppmuntran och stolthet från väldigt många håll. Och det är en enorm rikedom.


Den rike. Under en av sommarens första simturer.

En reaktion på ”Yngst i gruppen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s