När vi skulle iväg i morse börjar Fredrik leta efter Ingrids kurabyxor och jag förundrades. Hur kan man komma på att det behövs kurabyxor? Sådant övergår mitt förstånd. Min hjärna verkar helt sakna den frekvens som bearbetar kurabyxor och dylikt.

Och nu tycker du kanske att jag är en lite småcharmigt avslappnad mamma och att Fredrik är en hejdundrande pappa som förser sitt barn med glaon. Men vad skulle vi tycka om en pappa skrev på sin blogg att han omöjligt kan komma ihåg sådant kurabyxor? Kanske att han är en oengagerad, lat och slarvig pappa som lastar över allt ansvar på mamman? Kanske?