Även om jag tycker att jag klarar av livet ganska bra kan jag ofta känna att livet nog egentligen är för stort för en människa. Att jordelivet rymmer för mycket för en människa att bära.
Och det påmindes jag om när jag såg Duvemålas Kristina idag. Där fanns egentligen bara liv som är för stora. Om nu något liv är tillräckligt litet.
Vid något tillfälle slutade jag faktiskt räkna hur många gånger jag gråtit.
Jag var ju där hela tiden, men jag såg samtidigt också mig själv och många av människorna runtomkring mig bland ansiktena på scenen. Jag såg mina värsta mardrömmar och skräckscenarion som jag aldrig ens kunnat tänka mig. Jag såg det ljusa: tron, hoppet och kärleken som jag kan känna igen.
Och vid Du måste finnas brast allt. Eller allt och allt – det där lilla som fanns kvar. För visst har jag också bett den bönen, uttalat de orden. Och kommit fram till samma svar. Du måste finnas.
Nästan för lycklig 
Jag har sett musikalen i Stockholm och jag bara vet att jag vill, måste, se den igen. Vi har musiken och jag lyssnar på den ibland. Brukar spela valda delar ur den då vi talar om emigrationen med sjuorna i historia, bl.a. Du måste finnas. Jag tycker att de kan lyssna på musikalmusik också! Och bra sådan.
Det kan de absolut göra, det mår de gott av. Ni borde nog komma och se den någon gång, men det är ju inte så lätt att bara komma när som helst och räkna med att det finns platser. Ni borde redan nu se ut ett datum på hösten. Eller sedan tänka våren 2013.
Haha, det blev alltså fulgråt vid Du måste finnas?
Fulgråt – check. Och så sjukt pinsamt att utsätta sig själv för det i en teatersalong. Det fanns ju andra människor där också. Liksom.