Sjukdom är ju aldrig roligt, men sjukdom i kombination med föräldraskap är helt värdelöst. Dessutom har jag spillt blåbärssoppa både på våra vita lakan och min vita tröja. Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång.

Ja, jag vet inte.

Och så fick jag plötsligt riktiga problem och slapp grubbla på min hårfärg. Helt oväntat och helt ovälkommet var det min tur att bli sjuk i natt och nu ligger jag i sängen och tar små små klunkar av gul lemonad medan Fredrik tar hand om mig. Och medan Ingrid känner en viss avund.
– Pappa, jag vill inte ta hand om mig själv. Du måste ta hand om mig också.
Däremellan är hon väldigt stöttande.
– Oj, mamma, jag är så ledsen då du är sjuk. Så ledsen och arg.

Och jag vet precis vad hon menar.

Och så kom dagen då Ingrid flyttade hemifrån. Flytten gick i och för sig inte längre än till det egna rummet, men i alla fall.

Speciellt tyst är det ändå inte på hemmaplan trots att vi är bara två vuxna kvar. Minst varannan minut höjer den utflugna fågeln sin röst för att kommunicera sitt missnöje med den nya boplatsen. Det är ensamt och tyst och hon har ingenting att göra. När hon inte ropar ut sin saknad efter oss skriver hon brev där hon berättar om sin kärlek. Men det hjälps inte, konstaterar hon nyktert mellan varven. Hon kan komma hem igen först imorgon.

Om det här ropandet fortsätter hoppas jag innerligt att hon ångrar sig och kommer hem igen om en kvart. Dessutom skriver hon oss ur huset. Miljön gråter över hennes pappersbruk.

skrev min syster och skickade en bild på en mörkare version av mig själv. Och inte vet jag om det är det faktum att jag är ganska sunkig just idag som fick mig att känna att jag nog är rätt vass på bilden. Och nu tror jag ju att det beror på hårfärgen. Och trots att jag oftast gråter och alltid ångrar mig överväger jag plötsligt ett byte av hårfärg. Så här till våren. Ni brukar ju vara bra på att döda min lust att klippa pannlugg. Kan ni göra detsamma med min lust att byta hårfärg?

Ännu om det här med små barn och bekymmer i samma storlek… Idag när vi fredagshandlade påmindes jag om en tid i mitt liv, en tid då jag nog kände mig ganska bunden av moderskapets bojor. Under den här tiden fylldes jag nämligen av enorma frihetskänslor när jag ensam fick gå och föra butiksvagnen från bilen till vagnparkeringen. Jag kände mig så fri att jag kände mig nästan lite skyldig. Får man ha det såhär bra liksom?

Föräldraskap lär en nog att uppskatta det lilla. Frågan är ju om alla verkligen vill lära sig det. Vill man tycka att femton ostörda minuter med en tekopp och en bra bok är nästan för bra för att vara sant? Får man ha det såhär bra liksom? Eller vill man tycka att det hör till en rimlig del av en dag?

Ja, inte vet jag. Men jag vet att jag ligger i sängen och surfar och Fredrik i samma säng och slumrar. Ingrid bygger en djurpark i duplo i sitt rum. Och nog har vi det bra. Får man ha det såhär bra liksom?

Av alla intressanta och tankeväckande texter jag läst idag (vilket faktiskt är ganska många såhär i studentexamenstider) så är pappersversionen av den här nog den mest inspirerande och utmanande. Jag ÄLSKAR när folk gör bra saker. Ja, älskar.

Jag tycker också om när folk vågar berätta om det goda de gör. Att de sväljer rädslan för att verka vilja skryta med sina prestationer och att de inte heller fruktar motargumenten som ofta går ut på att man ändå inte gör tillräckligt och att man därför lika gärna kan ge upp.

Nej, förstås gör vi inte tillräckligt. Ingen av oss gör väl det. Alla av oss hoppas väl att vi ska göra mera om fem år och tjugo år när vi blivit lite mera det vi vill vara. Men det förminskar ju inte alls det goda vi redan gör. Tvärtom. Det visar vart vi är på väg och att vi är det.

Nu har ju Fredrik ingen blogg, men om han hade haft det så tänker jag mig (i all ödmjukhet) att hans senaste inlägg hade haft rubriken ovan. Resten av inlägget kunde ha sett ut ungefär så här. Fortfarande i all ödmjukhet:

Jag har varit borta i tre dagar och i tre nätter. Under tiden har Ingrid varit spysjuk och Amanda har förstås haft det ganska tungt på hemmaplan. Ändå hade hon städat tills jag kom hem idag. Hon hade inte bara plockat och dammsugit utan också kastat bort mögliga och/eller utgångna produkter ur kylskåpet, sorterat Ingrids filmer i rätt dvd-fodral och tvättat en maskin kläder. Hon hade till och med köpt nya dynor till sofforna och en vas med tygblommor till vardagsrumsbordet. Hon är verkligen helt otrolig.

Ungefär sådär kunde det ha sett ut.

Det är helt underbart att ha Fredrik hemma igen. Som jag saknat. Som jag älskar.

Både Gud och Ingrid höll sin del av dealen den här natten. Ingrid har vaknat till en enda gång och det var klockan fem när hon ville ha en puss och en kram samt upplysa mig om att hon vill äta gröt på morgonen. Sedan somnade hon om.

Jag däremot har inte sovit alls sedan klockan fem. Jag har helt utan överdrift spelat bejeweled 2 på telefonen i nästan två timmar medan jag funderat på stora frågor. Och stora frågor för mig just nu handlar väldigt långt om det märkliga faktum att Ingrids sjukdom och Fredriks frånvaro har sammanfallit inte mindre än fyra gånger under det senaste året. Vi minns:

– maginfluensan i samband med Kaulresan till Stockholm i april 2011

– urinvägsinfektionen i samband med LC i januari 2012

– feberattackerna i samband med sportlovet i februari 2012

– maginfluensan i samband med pastoralkursen i mars 2012

Jag förstår inte hur det är möjligt. Fredrik är ju nästan aldrig borta. Hon måste ha blivit sjuk typ 80% av gångerna han varit borta.

Om inte det skulle vara så märkligt att det är nästan magiskt skulle jag vara lite bitter just nu. Istället är jag förundrad, på gränsen till fascinerad. Och ska ringa och sjukanmäla till dagis nu innan jag försöker somna om och samla på mig några värdefulla minuter. Att börja dagen vid fem-tiden är no way to live.

Käre gode Gud, gör så att jag får sova gott i natt. Jag ser hellre att Ingrid spyr tio gånger imorgon än två i natt. Om det fungerar så. Nu vill jag bara bara bara sova. Amen.

Jag tror faktiskt att det finns människor som det är mera synd om än mig. Antagligen är det mera synd om de allra, allra flesta. Om inte alla. MEN. När Ingrid just, efter drygt 1,5 dygn helt utan symtom, kastade upp på tamburgolvet så brast nog någonting i mig. Ni måste komma ihåg att jag fortfarande är ensam hemma med henne och att jag i två dagar skött både henne och jobbet halvhjärtat och har enorma samvetskval gentemot båda.

Det är fritt fram att tycka synd om mig.