Jag börjar få lite samma känsla som jag hade förra hösten: att mattor försvinner under alla andras fötter medan min egen matta ligger kvar. Den har visserligen också varit på glid häremellan, men föll var jag aldrig tvungen att göra.
Och jag påminns om det svåra också i att gråta andras tårar. Om det tunga i att ”bara” kunna knäppa mina händer. Om hur mycket mörker och ondska och orättvisa det ändå finns, i samma värld som stundvis kan kännas skimrande och ljus. Om att vi ändå kan hoppas och tro. Också om vi inte alltid orkar. Också om vi inte alltid vågar.
Nästan för lycklig 
Så vackert skrivet! Sådär känner jag mig också ibland. Känner mig maktlös inför när andra inte har det så bra som jag har det..
Tack för dina uppmuntrande ord. Vi är ju maktlösa. Men jag kan ändå känna en enorm tacksamhet för att åtminstone kunna be. Jag kan inte ens tänka mig den maktlöshet som annars skulle drabba mig.
exakt! Bön är ibland det enda man kan göra för att underlätta för andra!