En tid väntade vi barn samtidigt. Den tiden borde ha blivit rätt lång men blev alldeles alldeles för kort. Hon förlorade sitt barn i slutet av graviditeten, jag fick föda min Hilde. Med betoning på ordet fick. Inte en enda dag kunde jag ta det för givet. Att vara med när en älskad vän förlorar ett barn samtidigt som man väntar sitt eget… Ordet om fick en helt ny kraft och innebörd.

Det var så mörkt. Nästan svart. Så ofattbart tungt. Ett liv tog slut och ett annat slogs sönder. Men mirakel kan ske. Till och med två gånger.

För nu. Nu är det så ljust. Rinnande tacksamhetstårar. Så ofattbart stort. Ett liv kan i sanning bli helt helt igen, helare än vi kanske vågar hoppas för att inte tala om vad vi vågar tro.

Det är den mäktigaste berättelse om hopp och kärlek och längtan som jag har fått ta del av. Och den är alldeles, alldeles sann. Välkommen till världen, lilla människa.