Det kan hända att det minst sympatiska som finns är föräldrar som hyllar sina barns idrottsprestationer på sociala medier. Eller?

Men för en som inte har fått en enda medalj och exakt två pokaler i sitt liv (en sääli-pokal som mina pojkkompisar i gymnasiet gav mig till födelsedagen och en som jag vann på bloggalan 2016) är det mäktigt och märkligt att ha barn som kan sådant som jag inte kan, aldrig har kunnat och knappast kommer att kunna.

De här två har ikväll gjort 13 mål sammanlagt. Mäktigt och märkligt. Och jag fick faktiskt se alla de målen.

Det mäktigaste och märkligaste av allt är att jag får höra ihop med dem. Älskar det.