Först tänkte jag springa varje dag i maj. 31 dagar. Sedan fick jag feelis och tänkte att jag kör hundra dagar över sommaren. Sedan fastnade jag och tänkte tvåhundra dagar. Sedan tänkte jag inte så mycket mera. Bara att jag springer så länge jag kan och vill.

479 dagar i sträck kunde jag. Jag ville antagligen långt fler, men jag vaknade idag och var förkyld och jag har lovat mig själv från första början att inte ta några dumma risker. Så idag springer jag absolut inte.

Jag trodde jag skulle sörja att det inte blev femhundra dagar. Det var ju på god väg. Men alltså… Jag är inte det minsta ledsen över att det inte blev femhundra. Jag är genuint bara tacksam, glad och lite stolt över att det blev 479. Det hade jag aldrig kunnat tro. Hur orimligt skulle det inte vara att sörja då?