Jag har jobbat tre veckor redan, men först igår tog sommarlovet verkligen slut när min systerdotter tog båten hem till Sverige. De senaste veckorna har vi varit fler än vanligt här hemma hela tiden och trots att det onekligen har blivit lite för trångt i kalendern – att rymma både jobbliv och semesterliv kräver sitt – har det aldrig varit för trångt här hemma. Min syster och hennes familj tar liksom inte plats. De ger plats. Plats för samhörighet, spontanitet, samtal och skratt. De ryms alltid här. Alltid.

Att skicka hem dem i år var att dra av plåstret låååångsamt. De första for för en vecka sedan, resten i torsdags och den sista igår. Och när hon for tog hon liksom sommarlovet med sig.

När vi kom hem efter att ha skjutsat vår Edith till hamnen konstaterade Hilde:

– Jag saknar Edith lite redan nu.

Jag kan så relatera.

Jag är så glad att vi fick ha dem hos oss en tid också i år trots att läget var som det var. Så glad att de orkade med test och karantän, så glad att de tyckte det var värt det. Så glad att de finns i vårt liv så intensivt ibland eftersom de alldeles för sällan gör det. Så glad för den syster som är min och den familj som är hennes.