Om kyrkan skulle ordna kisastudio

Ikväll får min tonårsförsamling Pedersöre en ny kyrkoherde. Den församling där min barnatro hittade en form som blev min egen. Den församling där jag gifte mig.

Jag både tror och hoppas att Pedersöre ikväll får sin första kvinnliga kyrkoherde. Inte för att det i sig är ett självändamål – även om man både kan och får tycka det – utan för att att Pedersöre i så fall får en sällsynt klok och sympatisk kyrkoherde som lyckas ha både ett skarpt intellekt och ett mjukt hjärta. Den kombon är inte för vanlig. Den kombon är närmast oslagbar.

Det har talats mycket om det här valet. Om kyrkan skulle ordna kisastudio är det ikväll det skulle ordnas. Det är onekligen ett spännande och intressant val, men jag tror det finns väldigt lite att vinna på att förstora den polarisering som valet sägs vara ett tecken på. Det är sällan så enkelt och så svartvitt. Bakom alla åsikter och i alla grupper finns väldigt olika människor och i alla grupper finns just… människor. Jag är dessutom helt övertygad om att Mia kommer att kunna vara hela församlingens herde. Om hon bara får vara det.

Vinterselfie utanför kyrkan i Pedersöre

Att få välja det igen

I två dagar har jag fått vara i en skola. För första gången sedan coronan kom har mitt nuvarande jobb fört mig på skolbesök IRL. Jag har fått träffa elever på riktigt, jag har fått hänga i lärarrum, jag har fått ströva i korridorer, jag har fått äta skollunch. Jag har fått träffa elever – sa jag det?

Det gjorde mig så gott. Och det gjorde mig så ont.

– Saknar du att ha egna elever? frågade vännen som jag drack fredagskaffe med idag. Vännen som förstår precis, för hon är också lärare och dessutom lärare på ganska samma sätt som jag.

Om jag saknar? Så mycket att jag grät en gång igår och en gång idag. Jag hade världens bästa jobb i tio år och jag visste det varje dag.

Trots det tror jag att det har gjort och gör mig väldigt gott att göra något helt annat ett tag. Jag får lära mig en massa nytt, jag får växa och utvecklas. Jag får nya och större och flera perspektiv. Jag får göra väldigt mycket väldigt roligt.

Jag tror att jag väljer att jobba som lärare igen om ett år och jag tror det kommer att kännas stort och fint att få välja det igen. Då vet jag att jag inte blev kvar av slentrian eller trygghet eller gamla drömmar. Jag blev inte kvar, jag valde det igen.

Jag hoppas jag får välja att jobba som lärare igen om ett år.

I min gamla skola. I mitt gamla klassrum.

Se och bära

För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande i grunden samma skinn på näsan som när hon hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.

Se och bära

För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande samma skinn på näsan som när hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.

Många

Och så kom några sommardagar när vi var många. Vi vanliga fem. Min syster och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Min bästis och hennes familj. Så fem till. Och deras hund. Och min svågers goda vän och hans dotter. Det stod både en husvagn och en husbil på vår gård en av nätterna. Och det somnade sju barn på rad på madrasser i vardagsrummet. De läste sig till sömns, somnade en efter en i den där sommarkvällen som är mörkare än för några veckor sedan men fortfarande ljus.

De kommer att minnas det här. De kommer att tänka att det var sådant här vi gjorde ibland när de var barn. Och det kommer att vara sant. Jag är så tacksam för att jag kan ge dem det. Tillhörighet och gemenskap. Människor som alltid har funnits där. Som vet vem de är. Som älskar dem. Storheten i det.

Jag är nog aldrig lika lycklig som när vi är många.

En annan gång på en annan plats. När vi också var många.

Sjutton år

Idag är det exakt sjutton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja och han sa sitt. Vi hoppades på så mycket den dagen och vi har faktiskt fått ännu mer.

Vårt sjuttonde år har inte varit vårt lättaste eller vackraste eller bästa. Det är helt okej. Det är ju orimligt att förvänta sig eller ens hoppas på att varje år ska toppa det föregående. Men också vårt sjuttonde år har gjort oss starkare och inte en enda dag har jag längtat bort från honom.

Fredrik, du är och förblir min absolut viktigaste människa. De barn som just nu tar så enormt mycket plats i vårt liv är trots allt till låns, varandra hoppas jag att vi får ha för alltid. Att välja dig var mitt livs i särklass bästa val. Det valet gör jag om när som helst.

Jag älskar dig. Jag älskar oss.

Dagsfärsk selfie. Fredrik har firat vår bröllopsdag med att hålla tre olika vigslar. Jag har firat med att hålla ställningarna hemma. Sedan åt vi bröllopsdagsmiddag från Mc Donalds med våra barn, en bästis till ett av barnen och min systers hund. Glamourösare än så blev det inte i år.

Ödmjukt

Backen här, hej.

Arvid sa ju igår att jag var en bra back. Och han verkade uppriktigt imponerad av att jag två gånger lyckades få bollen av en riktigt stark barnspelare, men… På väg hem från matchen sa han så här till Fredrik:

– Tänk att jag släppte in straffar av de två sämsta spelarna i vuxenlaget!

Eftersom jag gjorde mål på min straff känner jag mig onekligen lite utpekad. En av vuxenlagets sämsta spelare.

Jag somnar nog lyckligt i natt också, men jag somnar också ödmjukt.

Bra back

Varje sommar får vi till minst en ordentlig vuxna-mot-barn-match i fotboll. Det blir roligare för varje gång. Idag var vi sex vuxna och sex barn på plan. Plus ett barn som coach och ett barn som domare. Och Hilde. Barnen blir bättre för varje år. Vi vuxna blir inte nödvändigtvis det.

Årets match var förkrossande jämn och avgjordes till sist på straffar. Och till barnens fördel. Jag borde kanske sörja, men resultatet är inget och stämningen allt.

Dessutom fick jag en kommentar av en motspelare som jag lever länge på.

– Du är ju en bra back, du mamma, sa Arvid.

Det är jag inte. Men jag tvivlar på att han någonsin har sagt något finare till mig och somnar oförskämt lycklig i natt.

Backen och hennes son.

Varför hatar du mig?

– Mamma, varför hatar du mig ibland?

Jag blir onekligen lite ställd av frågan. En del märkligt kan jag ha sagt i svagare stunder som förälder, men absolut ingenting som på något sätt går att tolka som hat.

Jag svarar ungefär det och ber om något slags förtydligande. Och får ett.

– När du säger att jag inte får en doktorsväska känns det som om du hatar mig.

Det är inte rimligt. Hilde har dessutom fått fyra (!) doktorsväskor inom det senaste året. Att bli förnekad en femte kan ju inte på något sätt likställas med hat.

Men känslor är ju inte alltid rimliga. Och en rätt skonad själ kanske kan uppleva också ett mycket rimligt nej som något slags hat.

Vi pratade lite om det här med doktorsväskor och ännu mindre om det här med hat. Mest pratade vi om det här med kärlek. Jag sa att jag har älskat henne varje sekund sedan hon kom till jorden – och redan innan – och att jag tänker fortsätta med det.

Och då log hon lite.

Rimligt.

Älskad varje sekund. Några dagar ung och fotad av moster Matilda.