I två dagar har jag fått vara i en skola. För första gången sedan coronan kom har mitt nuvarande jobb fört mig på skolbesök IRL. Jag har fått träffa elever på riktigt, jag har fått hänga i lärarrum, jag har fått ströva i korridorer, jag har fått äta skollunch. Jag har fått träffa elever – sa jag det?

Det gjorde mig så gott. Och det gjorde mig så ont.

– Saknar du att ha egna elever? frågade vännen som jag drack fredagskaffe med idag. Vännen som förstår precis, för hon är också lärare och dessutom lärare på ganska samma sätt som jag.

Om jag saknar? Så mycket att jag grät en gång igår och en gång idag. Jag hade världens bästa jobb i tio år och jag visste det varje dag.

Trots det tror jag att det har gjort och gör mig väldigt gott att göra något helt annat ett tag. Jag får lära mig en massa nytt, jag får växa och utvecklas. Jag får nya och större och flera perspektiv. Jag får göra väldigt mycket väldigt roligt.

Jag tror att jag väljer att jobba som lärare igen om ett år och jag tror det kommer att kännas stort och fint att få välja det igen. Då vet jag att jag inte blev kvar av slentrian eller trygghet eller gamla drömmar. Jag blev inte kvar, jag valde det igen.

Jag hoppas jag får välja att jobba som lärare igen om ett år.