För sex år sedan började den här ljuvliga människan skolan. Det var tjugofem grader varmt. Hon klädde sig själv – som vanligt – och valde första skoldagen till ära nättopp, pälsväst och more is more med smycken. Jag hade definitivt valt något helt annat men jag var inte orolig någonstans. Hon var så ofantligt trygg i sig själv när hon var sju.

Imorgon börjar den här ljuvliga människan högstadiet. Nästan ingen är lika trygg i sig själv när hon är tretton som när hon är sju, men jag är faktiskt inte orolig nu heller. Hon är smart, målmedveten, rolig och godhjärtad. Hon har fortfarande samma skinn på näsan som när hängde ugglan runt halsen och gick till ettan.

Ikväll tänker jag på alla dem vars skinn på näsan har tunnats ut eller helt skrapats bort av andras hårdhet och kyla. Jag tänker på dem som återvänder till ett jordiskt helvete när de återvänder till sina skolkorridorer. Jag tänker på dem som alltid är lite utanför, lite på nåder och på någon slags social reservlista där ingen människa egentligen hör hemma. Må alla de bli sedda och burna. Må coronatrötta lärare också nu orka med det absolut viktigaste av allt: att se och bära de barn och unga som finns i deras klassrum.

Allt annat går att fixa och reparera senare. Allt.