På deras sida

Jag läste kommentarer till en av artiklarna om den åländska julfesten på allas läppar. Jag läste en kommentar om att de unga som var med faktiskt tyckte det var roligt och att deras talan minsann borde väga tyngre än åsikter hos vuxna som inte var med.

Borde de? frågar jag mig lite försiktigt.

Som lärare kan jag ganska lätt gissa mig till vilka slags elever som väljer att vara med i sådana här programpunkter. Och det är om möjligt ännu lättare att ana vilka slags elever som nu försvarar programpunkterna högt och officiellt. Men de här eleverna är inte alla elever. Verkligen inte.

De elever som deltar och försvarar är elever som är starka och högljudda. Det får de gärna vara! Jag tycker om starka och högljudda elever (har senast ikväll umgåtts med ett trettiotal sådana då vi körde repris av julskådespelet), men jag tycker om de andra eleverna också. De som aldrig skulle våga säga till när något går över gränsen eftersom de populära och coola på alla sätt signalerar att det ju är heeeelt okej. Och som vuxen måste jag stå på de mindre starka och mindre högljuddas sida. Vi måste föra deras talan då deras egna röster inte bär. Därför kan jag aldrig godkänna något som nästan alla tycker att är bara harmlöst och roligt om någon mår riktigt dåligt av det. Det är väl det som är att lämna de nittionio för den ena.

När man jobbar med unga människor som inte ännu är vuxna måste man våga vara tråkig och till och med lite bakåtsträvande ibland. Dra gränser hellre lite för tidigt än lite för sent, för även om många unga tycker om att töja på gränser är det ingen som tycker om att vara den som tog ett rejält kliv över. Den som sårade en annan. Den som ärrade någon. Det måste vi vuxna skydda dem från. För efter det där klivet är också den starka och högljudda plötsligt svag och tyst. Och det är på deras sida vi som vuxna ska vara de gånger vi måste välja.

Nakna rumpor på julfesten

En oanständig programpunkt på en åländsk högstadiejulfest. Rubriker som alla skolor fruktar är nu en skolas. En skola står i centrum av en diskussion som ingen skola vill förknippas med.

Det finns så mycket att säga. Det jag tänker mest på just nu är att innehållet i julfestprogrammet låter som något som kan förekomma i en studentförening med dålig smak men inte som något som hör hemma i ett högstadium. Ja, det är klart att yngre tonåringar är nyfikna på sex och att vi ska tala om sex med dem. Men det betyder inte att vi ska uppmuntra dem att leka sex på scen på bästa sändningstid. Det betyder inte att skolans julfest ska leverera sexbilder som tonåringarna själva inte hade.

För nej, de här anspelningarna är inte uppenbara för alla. De trettonåringar som ännu tycker att sex ligger långt fram i tiden ska få tycka det också efter skolans julfest. De ska inte få en känsla av att sex är så förlegat att det redan är ironiskt.

Tycker jag. Ganska bestämt.

Inte för att låta som en gammal tant men det bekymrar mig att allt går så snabbt numera. När jag var femton var jag otroligt mån om att se bra ut i skolan. Smink, fixat hår och de snyggaste kläderna. Idag går många femtonåringar till skolan i mjukisbyxor och hårknut. Det finns något fint i det. Men det finns också något väldigt jobbigt. Det jobbiga är att många av femtonåringarna idag går till skolan utan att kamma håret eftersom de har tröttnat på smink och frisyr för länge sedan. Att göra sig snygg är förlegat och uttjatat. När man är femton. Det är svårt att gilla det.

Tycker jag.

Inte för att jag lekte med kottar när jag var tretton. Men inte hade jag strypsex på scen heller. Det finns mellanting.

Och ännu en tanke så att det här redan råddiga inlägget ska bli ett kaos av ord och bokstäver… Det vi vuxna accepterar och välkomnar kommer aldrig att vara tonåringarnas gränser. De vill alltid mer än vi tillåter. Om vi tar udden av nakna rumpor genom att rada upp dem på julfesten – hur ska de unga chocka oss då?

Jag vill inte ens veta.

Den arma älvan

Högst på Ingrids önskelista i julas låg en älva. En som kan flyga själv och som man kan styra med hjälp av handen. Hon hade sett den i affären. Hon hade hört andra tala om den. Hon ville verkligen ha älvan.

Jag var motvillig. Under mina år som förälder tycker jag mig ha utvecklat en viss känsla för vilka leksaker som är roliga två dagar och vilka leksaker som är roliga en halv barndom. Min fingertoppskänsla sa definitivt att älvan var mera av tvådagarskalibern och fingertoppskänslor ska man inte leka med.

Men jag lekte med den. Och köpte älvan. Den kostade något i stil med 42,90 vilket är otroligt mycket när man är tveksam redan i köpögonblicket. Jag menar, ännu i det ögonblicket brukar ju ALLT kännas kul. Neonkläder, sockervadd, diktsamlingar som man vet att man borde läsa fast man inte vill… Men inte älvan.

På julaftonskväll plockades älvan upp ur ett paket. Ingrid jublade. Och i just det ögonblicket försvann min tvekan. Glädjen i hennes ögon övertygade mig om det riktiga i att ibland göra våld på sin känsla.

Men vet ni vad? Min fingertoppskänsla hade helt rätt och den känslan ska jag faktiskt inte göra våld på igen när det gäller plastleksaker för flera tior. Också om vi bortser helt från det faktum att älvan har levererat ojämnt ända sedan dag ett och att batterierna ramlar ur varannan dag så var älvan ett misslyckat inköp. Älvan är så ojämn och nyckfull och störtar så plötsligt att både den unga ägaren och hennes bror är rädda varje gång hon lämnar sin platå och slungar (inte svävar) iväg. Älvans ljudnivå är så bedövande att både den unga ägarens far och mor får fel i huvu av den.

Älvan är i sanning julklappen som äcklar mig. Jag borde inte ha köpt den och jag visste ju det redan när jag köpte den. Nästa gång köper jag den inte. För det kommer ju att komma flera älvor. Det kommer ju alltid älvor i alla möjliga olika förpackningar. I vårt hushåll ska man för all framtid få spara pengar själv till sina älvor. Vi föräldrar köper bara säkra kort, sådana kort som vi vill köpa.

Tycker jag. Fredrik tycker jag är för hård mot älvan. Han tycker jag borde komma över det där nu och sluta rysa varje gång jag ser älvan (vilket tack och lov är sällan eftersom ingen förutom jag ens tänkt på henne på typ en vecka) eller något i älvans färgskala.

Men det handlar ju inte bara om älvan utan om vad hon representerar. Onödiga, ogenomtänkta och oförlåtliga inköp och jag vill ju sluta med just sådana. Jag arbetar mig bort från dem hela tiden och så fick hon mig på fall en decemberdag. Den arma älvan.

(Jag kunde ju lämpligtvis ha illustrerat med en bild av älvan här. Men det går inte. För jag vet ju inte var hon är. För ingen bryr ju sig om henne. Förutom jag då. Som uppenbarligen bryr mig lite för mycket.)

Nederlag och seger

Det fanns en tid i mitt liv då jag var rätt populär bland konfirmandflickor. Inte omåttligt populär, men rätt nog. De flesta femtonåringar vill ha någon vuxen i sina liv som inte är deras föräldrar (hur bra föräldrar de än har) och för många konfirmandflickor fick jag vara den där vuxna i början av min prästfrukarriär. Jag kommer ihåg det där lägret sommaren 2010 då de konfirmander som ville fick boka in en tumisträff med någon ledare. Hela 15 kofirmander ville ha tumisträff med mig. Det måste vara den absoluta höjden på min prästfrukarriär. Kanske höjden på alla mina karriärer.

Men något har hänt. På lägret sommaren 2014 ville inte en enda konfirmand ha tumistid med mig. Min spalt i bokningsschemat var så tom och vit att den bländade. Istället var det en av ungdomsledarna som drog till sig de femtonåriga flickorna, nu var det hon som var den där vuxna som de ville ha i sitt liv.

Jag är tyvärr inte en större människa än att det först kändes lite som ett nederlag. Jag har i sanning dalat, tänkte jag. Men sedan insåg jag en sak och plötsligt blev nederlaget en seger. För den unga kvinna som femtonåringarna nu ville vara mest med var en en gång i tiden en femtonåring ville vara mest med mig. Det som hon gör för andra nu gör hon åtminstone delvis för att jag en gång gjorde det för henne. Och den tanken är hisnande.

Av allt det jag älskar med mitt jobb som lärare är det kanske just det här jag älskar allra mest; när jag får se stora saker hända i de unga människor jag kommer i kontakt med och att jag ibland vågar tro att min egen inblandning har spelat roll någonstans på någon nivå. Som lärare är ju det magiska aldrig vad jag kan göra utan vad de omkring mig kan göra. Jag har elever som jag vet att kommer att bli mycket bättre skribenter än jag om de bara fortsätter skriva. Och jag har elever som jag vet att kommer att hålla tal som jag aldrig skulle kunna hålla bara de fortsätter möta sin publik.

Det finns inget nederlag alls i att den jag lär en dag överträffar mig själv. Tvärtom. I det finns bara seger.

Dålig ledig dag

Mellan halv tolv och sju idag ville jag bara att tiden skulle gå. Ja, redan typ halv tio i morse tänkte jag första gången att den här dagen gärna får ta slut. Att önska tiden ur dagen är på alla sätt ett dåligt sätt att fira ledig dag på. Kanske jag vågar kalla denna lördag för en dålig ledig dag. Trots att den sist och slutligen var bättre än jag trodde.

Jag har varit prästfru i fem och ett halvt år. Borde vara åtminstone lite rutinerad. Men vissa saker vänjer jag mig bara inte vid och gräsänkestånd hela helgdagar hör definitivt till de vissa sakerna.

Fina skor

Arvid är på många sätt en “typisk” pojke. Han klättrar, han vågar och han springer. Han pratar sent och lite, han tycker orimligt mycket om fotboll (om du frågar mig alltså, inte alls tillräckligt mycket om fotboll om du frågar hans pappa) och hans tillvaro blir lite ljusare varje gång den befolkas av en bil.

Som en förälder som vill vara en genusmedveten förälder känns det väl… sådär.

Men. Arvid älskar fina klänningar och han älskar fina skor. Hemma glider han rätt ofta omkring i prinsessklänningar och väldigt ofta i klackskor. Gärna med en röd handväska över axeln och ett spänne i året. Då känner han sig fin. Han fortsätter klättra, våga och springa. Men han gör det lika bra i finskor.

Och då känner ju sig den genusmedvetna föräldern lite mindre… misslyckad.

Han har de mest rosa vinterskor du kan tänka dig. Eller ett par silvergrå med blommor på. Och han har dem utan att blinka. För någon dag sedan hade han en grå mössa med silvertrådar och en blomma. Också den bar han tveklöst. Om Ingrid får lackade naglar vill Arvid också ha. Han får bara en. Inte för att han är pojke utan för att han är två och helt saknar respekt för nagellack och insikt i stillasittandets och väntandets ädla konst.

Han verkar än så länge inte ha en aning om hur han förväntas se ut för att han är pojke. Det är väl att överskatta honom att tro att han vet men väljer att inte bry sig. Och jag är glad för hans skull. Jag tänker att han så länge som möjligt ska få tycka att fina skor är fina vilka fötter de än sitter på.

Den genusmedvetna föräldern jag var i början, den som ville bannlysa allt rosa och ljusblått i vårt hem, är jag inte längre. Nu är jag snarare den föräldern som vill ha alla nyanser av rosa och ljusblått och allt annat och sedan låta alla välja själva. Jag ser hur Ingrid nu leker med Arvids tågbana, en tågbana som vi en gång i tiden köpte åt henne men som hon då valde bort. Och jag ser hur Arvid leker med Ingrids dockor. Om han fortsätter som nu blir han en lika bra pappa som sin pappa.

Och då är jag en glad förälder. Inte en lyckad genusförälder. Just det bryr jag mig inte längre om, jag är inte med i den tävlingen. Men jag är glad över att se att mina barn inte klämmer in sig i roller som är mindre än de måste vara. Så mycket utrymme som möjligt så länge som möjligt.

2015/01/img_9812.jpg

Jag vill ju leva

Jag skulle helst leva i en annan värld än i den där en person kan bli dömd till tusen piskrapp. Det finns något så obarmhärtigt och obehagligt i att en människa ens kan bli dömd till sådan plåga och tortyr. Tanken äcklar mig. Att någon på något plan civiliserad lag någonstans finner det rimligt är så otroligt otäckt.

Samtidigt har jag i nuläget inga alternativ till att leva i den här grymma världen. För jag vill ju leva alla dagar jag bara får. Och jag har åtminstone inte hittills kommit i kontakt med någon värld som passar oss som ogillar piskstraff bättre. Det här liksom den här världen som finns till buds. Jag får bara leva med det.

Jag vill inte vara domedagsprofetisk för det bär ju ingenstans, men nog känns det som om det grymma i världen eskalerar. Det är skrämmande att det finns så mycket ursinnigt och besinningslöst hat. Det är sorgligt att mänsklighetens mörka historia inte har lärt oss mer och fört oss längre. Jag menar, vem skapar ett system där tusen piskrapp är ett möjligt och rimligt straff i dagens värld? Med tanke på allt vi vet? Och hur kan det komma sig att lösningen när någon sedan påpekar att ett sådant straff är dödligt inte är att skippa straffet och nöja sig med de tio fängelseåren utan att sprida ut de tusen piskrappen över tjugo veckor?

Jag fattar inte. Men jag vill ju leva så jag fortsätter med det i den enda värld som erbjudits mig. I den sjuka, skrämmande och sorgliga värld som erbjudits mig. Där det enda som på något sätt kan hjälpa är att vi envist fortsätter försöka älska alla de människor vi kommer i kontakt med. Med all den kärlek de förtjänar och ibland med ännu mer kärlek än de förtjänar.

Allt som går går inte

Det är något som händer med mig. Något stort. Vet ni? Det fanns faktiskt en tid när jag sörjde varje vardagskväll som bara bestod av att komma hem från jobbet, vara hemma och gå och lägga sig. Det kändes så genuint tomt och tråkigt och meningslöst. Nu plötsligt är just de vardagskvällarna de bästa vardagskvällarna.

Måndag, tisdag, onsdag och torsdag den här veckan var vi varit hemma allihopa hela tiden efter jobb och förskola och dagis. På tisdag hade vi besök och på onsdag hade vi besök, men hela vår kärntrupp var hemma hela tiden och jag njöt så mycket att jag i något skede ville brodera in på en kökshandduk att meningen med livet är att alla är hemma hela tiden.

Jag tror att det lite grann beror på årstiden och att det mycket grann beror på ålder. Det livsskede som för några år sedan gjorde att jag inte stod ut med hemmakvällar är på många sätt väldigt likt det livsskede som nu gör att jag vill ha just precis de hemmakvällarna, så jag tror inte att det beror på småbarnstiden i sig. Men jag vill så mycket mindre än jag ville för fem år sedan. Jag behöver så mycket mindre. Men jag behöver mycket mera tid. Jag kanske lider av samma långsamhetssyndrom som Malin skrev om igår.

Den som hängt med och den som minns vet att hösten 2014 på flera sätt var en ful höst. Nu vill jag inte ha en lika ful vår. Jag vägrar en ful vår. Och en av de viktigaste mottona jag ska bära med mig för att undvika det är att allt som går faktiskt inte går. Att det finns en liten lucka någonstans betyder inte att den luckan kan fyllas. Det betyder att luckor behöver finnas för att livet ska kännas roligt och för att jag ska fungera som människa. Jag behöver slå vakt om en del av de där luckorna och vägra släppa dem ifrån mig. Att något går att klämma in i teorin betyder inte att det går att klämma in i praktiken. Vi människor är ju så mycket mera praktik än vi är teori. Trots allt.

Bild 2014-10-19 kl. 19.14

Illustrerar med den här bara för att illustrera med något. Jag tycker bilden är bisarr. På ett bra sätt. Ett resultat av en stund då barnen hängde med photo booth. Snacka om att de gör mer av det än vi andra gör.

Läser som en vuxen

– Mamma, de har sagt åt sina kompisar i ettan att jag läser som en vuxen!

Berättar Ingrid. Mycket stolt och lite besvärat. Jag tycker det är alldeles bedårande. Då äldre kompisar skryter om den yngre kompisens goda läsförmåga. Jag tror hon växte lite där.

Världen blir större för den som kan läsa nästan som en vuxen. På gott och ont. Nästan bara på gott, men också lite på ont.

– Vad betyder att banta? frågade hon när ordet var skrivet på en bil i en Kalle Anka.

Just det ordet hade jag gärna skyddat henne från ännu. Och just idag vill jag helst inte att hon ska kunna läsa ord som Boko Haram, Belgien och ens Uleåborg. Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara.

Den här världen. Hur ska jag någonsin kunna skydda dig från den?

2015/01/img_03801.jpg

Sekten Familj

“Hon insåg att hon inte förstod sig på parrelationer. De flesta paren omkring henne längtade konstant efter att den andra skulle resa bort och när de kom tillbaka från sina semestrar smet de snabbt ut på krogen med sina vänner. De njöt av att slippa familjen, längtade efter jobbresan, “spahelgen med tjejerna” eller “grabbvandringen” i Pyrenéerna. Det enda de verkade ordentligt intresserade av i livet var att slippa den de valt att leva med. Men det fanns förstås alternativ, sådana som tillbad sekten Familj. I sekten tvingades man vara intill döden lojal. Alla eventuella problem skulle tigas ihjäl. Sektmedlemmarnas högsta prioritet var att lovorda sin partner på olika nätforum och visa upp sig tätt hopslingrad med densamma framför kända berg eller spektakulära solnedgångar. Man ordnade parmiddagar ihop, gick hem från tillställningar tillsammans och kallade varandra älskling. Det var som med Gud. Folk tycktes tänka att de skulle få något i utbyte om de bara ansträngde sig tillräckligt.”

Så beskrivs parrelationer av huvudpersonen i den roman jag läste ut idag. I boken är alla etablerade par outsägligt trötta på varandra och förhärligar och romantiserar huvudpersonens förälskelse i en gift man med familj. Bara där finns romantiken. Bara där finns det äkta. Bara där finns den kärlek de stackars uttråkade gifta paren bara suktar efter.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt. Att en lyckligt gift person anses tillhöra sekten Familjen, en sekt där man tillber genom att förfalska och polera. Tänk att vi inte vill eller kan eller orkar tro att en lyckligt gift person helt enkelt bara är en lyckligt gift person. Varför utgå från att den lyckliga bilden är en falsk bild? Varför tro att bara det tragiska och mörka och slitna är äkta? Det misslyckade har ju inte patent på sanningen.

Vissa kallar faktiskt varandra älskling bara för att de menar det.