Tio halvbra för tio euro

Jag var en sådan som älskade billiga kläder. Som tyckte att det var min skyldighet som människa att köpa ett klädesplagg om priset var riktigt lågt. Som ansåg att Ta 2 betala för 3 var sjukt lönsamt trots att jag egentligen bara ville ha eller behövde en. Som köade när det var reor. Som hittade lappar med procenttal på med en orienteringsförmåga som jag aldrig annars visat prov på. Som tyckte att inget köp var dåligt om det var billigt. Som bar hem mängder av kläder. Som bar bort nästan lika stora mängder till insamlingar och sophögar. Men som – helt på allvar – tyckte att det inte spelade så stor roll eftersom kläderna ju hade varit billiga.

Jag var en sådan. Och det är faktiskt inte alls länge sedan. I pinsamt färskt minne har jag de där första insikterna som försiktig började knuffa min klädkonsumtion åt ett annat håll.

Idag är jag en sådan som älskar kläder. Tyvärr. Åh, så mycket lättare det skulle vara att leva enligt mina egna ideal om jag inte älskade kläder lika mycket som jag gör. Men jag gör ju det. Hopplöst mycket. Så mycket att det ibland känns som om ingenting har hänt, men faktum är att mitt konsumtionsbeteende har gjort en helomvändning.

Idag köper jag inte kläder för att de är billiga. Jag köper faktiskt mycket hellre en tröja jag verkligen tycker om för hundra euro än tio halvbra för tio euro och det skulle aldrig någonsin ha hänt för fem år sedan när jag köpte plagg efter plagg utan att ens prova dem. Jag hade liksom råd att köpa dem men inte tid att prova dem. Nu väljer jag mina plagg med omsorg, speciellt nu när jag får köpa bara ett plagg i kvartalet, och av de plagg som jag burit hem de senaste tre-fyra åren har ytterst få burits vidare redan. Vilket är ett stort framsteg för mig. Jag har köpt plagg som jag tror att ska göra mig glad också om några år.

Jag har långt kvar. Jag hoppas ju att jag någon gång kommer till en punkt då jag köper kläder bara när jag faktiskt behöver dem och där är jag verkligen, verkligen inte idag. Ibland känns det nedslående avlägset. Och just därför är det bra att påminna mig själv om den vandring jag ändå gjort. Trots att jag har långt kvar är vägen vidare ändå lite kortare nu än den var för fem år sedan.

Det är också skönt att påminna mig själv om att vi människor kan förändras om vi bara vill. Både våra värderingar och våra handlingar kan förändras så mycket att vi svårligen kan känna igen dem som fanns förr. Och det är precis som det ska vara.

2015/01/img_1185.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s