Nya sjukdomar

Jag lär mig namnet på nya sjukdomar varannan vecka numera. Vänners föräldrar hamnar på sjukhus. De far- och morföräldrar som finns kvar går bort. Till och med barn till vänner blir sjuka på det där sättet som håller hela släkter vakna om nätterna. 

Jag inser att sjukdomar och dödsfall kommer att komma tätare ju längre jag lever. Efter tolv och ett halvt år som gifta har jag och Fredrik varit på en enda begravning tillsammans. Aldrig mer kommer vi att få så många år med så få begravningar. 

Livet blir onekligen skörare ju längre det pågår. Den där odödlighetskänslan som bor i många nittonåringar bor i rätt få trettiofemåringar och knappast i någon sextioåring. 

På något sätt är det så hopplöst. På ett annat sätt så hoppfullt. Alla friska dagar får ju ett skimmer när man inte längre tar dem för givna. Alla ofarliga dagar blir gåvor när man inte mera kan räkna med dem. Med det kommer en ödmjukhet och en tacksamhet. 

Som man ju på något plan hellre skulle leva utan. För priset är orimligt högt. Men å andra sidan har ödmjukhet och tacksamhet aldrig förstört en människa. Det är om mörkret och rädslan och sorgen och oron tar över helt som det kan bli farligt. Så länge det sipprar in ljus har vi en chans. 


Vi håller hårt i varandra (och Hilde) och alla de andra som hör ihop med oss. Kärleken är den enda motkraft jag hittat, det enda som verkligen biter på mörkret.

Bild: Kavilo photography

Den största av frågor

Jag skulle kunna sterilisera mig fast i morgon. 

Så säker är hon, min vän, där hon sitter med sin nyfödda i famnen. Kanske lika gärna ta den där steriliseringen nu genast när hon ändå är på bb? När hon ändå är lite mörbultad? När hon ändå är så säker på att den här tredje bebisen är den sista bebisen?

En annan vän bjuder ut sina graviditetskläder på facebook. Hennes fjärde barn är hennes sista. 

Det är förstås mycket mindre dramatiskt att avsäga sig plagg som töjer runt magen än att avsäga sig fortplantningsegenskaper, men andan är gemensam för båda dessa kvinnor. De är mammor som vet att de fått sitt sista barn. 

Jag vet ingenting. Jag har packat undan mina graviditetskläder men gett vidare bara dem som jag aldrig använde i väntan på vår Hild. Alla andra finns kvar i ett skåp nära mig. Jag har packat undan kläderna i storlek 56, men också de finns kvar. 

Jag vet nämligen inte om jag är en sådan mamma. Som har fått sitt sista barn. 

Jag har aldrig vetat. Jag tänkte i tiderna att Ingrid kanske var mitt sista barn. I andra tider att Arvid kanske var det. I nutid att Hilde kanske är det. Men jag är inte mera säker nu än jag var då. Inte mindre heller. Precis lika osäker. 

Många föräldrar vittnar om känslan av att det fattades någon kring matbordet och att denna någon sedan kom och att familjen då blev hel. Komplett. Vi har känt oss hela och kompletta hela tiden. Ingen plats gapar tom kring vårt matbord. Men jag vet inte. Hel och komplett  betyder ju inte på något sätt överfull. 

Vad tror du? Vet man sedan när den sista är en given? Visste du? Och visste du och den andra föräldern det båda två? Om dn visste att det var sista och den andra hopppades att det var en i mängden; hur gjorde ni då?

Liv. Den största av frågor. För stor för oss människor. 

Det är fint att veta att jag inte måste veta. Eller att jag ens kan veta. Långt ifrån alla får välja själva när den butiken stängs. Att jag hittills fått välja en hel del när det gäller just den här butiken betyder inte att mitt val är butikens lag för all framtid. 

Som sagt. Liv. Den största av frågor. För stor för oss människor.


Var det sista gången en alldeles egen var så liten?

Brutal verklighet

Så kom dagen då Hildes hud var värre än någon annan dag. Och på något sätt var det ju för väl att huden var så dålig just i dag. Jag är nämligen som de flesta andra; lite friskare så fort jag kommer över tröskeln till läkarmottagningen. Och det sista Hildes hud behöver nu är milda omskrivningar. 

Nu blev det onekligen brutal verklighet. 

– Du är ju en skorv hela du, sa läkaren till Hilde.

Hon sa det med kärlek i rösten. Och med det vann hon genast vårt förtroende. Vi är på inget sätt i någon hamn ännu men vi har en vårdplan och det känns väldigt skönt. 

Och denna samma dag då Hildes hud är värre än någon annan dag så påminns jag om vart jag ska skicka henne för att hon ska få möta de där helande blickarna som bygger självkänsla som bär ett helt liv. 

Jag ska skicka henne till Arvid. Han som inte ens verkar se hennes skrovligheter. Hans blick tränger rakt igenom skavankerna också den här dagen. Han ger sig på hennes kinder med tjugo blöta pussar på en gång. Trots att hennes kinder är vätskande sår. 

Jag ska skicka henne till Ingrid. Som också den här sämsta huddagen någonsin håller sin lillasyster nära, nära och ömt säger: 

– Hilde, du är världens underbaraste bebis! Du är så fin! Ska jag förklara hur fin du är? Nej, jag kan inte. För vet du hur länge det skulle ta? Fem år! Det tar fem år att berätta hur fin du är!

Jag ska skicka henne till Fredrik. Till den där pappan som är så svag för henne som bara en pappa till en person på fyra månader kan vara. När jag hör hur han talar till henne medan han byter en blöja eller ger henne ett bad så vet jag att den finaste gåva jag någonsin kan ge mina barn var dem given redan innan de kom. Det är han.

Och för all del; jag behöver inte skicka henne någonstans. Jag tror att hon också i min famn och i min blick anar att hon är just så underbart skön som hon faktiskt är. 


För en dryg vecka sedan. Då huden var skön. Och vi i kyrkan blev fotade av Maria Hedengren. 

Skönhet i olika förpackningar

Själv är jag för tjock fast jag inte är tjock. Jag har gula tänder. Dessutom går de sönder bara man tittar på dem. Mina vader är stocktjocka (tack för det ordet, du tjejtidning från tidigt 2000-tal). Min näsa är inte någon efter-operations-näsa. Jag är definitivt inte modellmaterial. 

Ändå är jag ganska fin. 

Hon är skrovlig och röd och torr och sårig. Hon flagnar. Dessutom har hon rivit sig blodig på huvud, lår och mage. Bara i dag. Nästa gång någon beskriver mjuk hud med en bebisrelaterad liknelse så får jag fel i huvu. Hon är nog inte mycket till modellmaterial hon heller.

Ändå är hon ganska fin. 

Nej. Vem försöker jag lura? Hon är ju finast i hela universum och jag behöver inte ens anstränga mig för att se det. 

Skönhet kommer i så väldigt många olika förpackningar. Och tur är väl det för de flesta av oss. 


I morgon ska Hildes hud få träffa en läkare för första gången. Jag tänker be om all den hjälp som jag inte förstod att be om när jag var hudmamma förra gången. 

Stockholm i mitt hjärta

Den här veckan. Orden tar slut. Hoppet fastnar i halsen. Ljuset har gömt sig. En enda vecka som rymde flyget till Kabul, attacken i St Petersburg, kemiska vapen i Syrien, USA:s reaktion på dem och nu Stockholm.

Har världen någonsin känts mörkare? Kanske inte. Har mörkret någonsin känts närmare? Definitivt inte. 

Och det finns ingeting att göra. Inget annat än det vi redan försöker göra alla dagar; gå trotsigt fram med ljus i mörkret, bemöta alla människor med kärlek och respekt samt ständigt påminna oss själva och varandra om att rädsla och våld och hat aldrig har byggt något av värde. 

Stockholm i mitt hjärta. 

Hemma igen

Av alla våra bebisar har Hilde varit absolut mest “min”. Min som i den bebis jag varit minst ifrån. Min som i den som varit klart mest mammig. Min som i den som varit minst med Fredrik. Och min som i den som totalvägrade flaska i lördags när jag var på vift och hellre var oäten i sex timmar. 

Så väldigt mycket min. 

Så jag erkänner; det fanns en viss osäkerhet inför den här dagen då jag skulle börja jobba igen. 

Jag erkänner också att det var en osäkerhet jag inte riktigt vågade erkänna. Den som gör ett ovanligt val – och att börja jobba igen när bebisen är fyra månader är onekligen ett ovanligt val om man är kvinna – måste liksom vara översäker på att valet är rätt. Får inte tveka och tvivla. 

Jag var dessutom väldigt nervös inför att stå i klassrummet igen. Kände mig rostig. Kunde inte frammana klassrumskänslan. Sex månader är inte en speciellt lång paus men ändå den längsta jag haft sedan jag började jobba i min skola för snart åtta år sedan. 

Det var en väldigt nervös dag.

När jag i dag öppnade dörren till mitt klassrum för att släppa in eleverna slog mitt hjärta så hårt att det måste ha varit synligt för blotta ögat. Och jag möttes av leende ansikten. Eleverna blev glada när de såg mig. Några applåderade spontant. Någon hälsade mig välkommen tillbaka på väg in. Och jag säger inte att nervositeten släppte i just den sekunden, men jag säger att den gruppen kunde hålla föreläsningar och hela kurser i hur man får en återvändande lärare att känna sig hemma igen. 

Nittio minuter lång var min första lektion. Jag var säkert rostig och ännu mindre strukturerad än jag brukar vara. Men det tog inte länge förrän jag kom ihåg exakt varför jag älskar det här jobbet så mycket. Eleverna. Jag slutar aldrig förundras över förmånen att få jobba med dem. Jag hade nästan hunnit glömma hur givande det är. Och jag hade nästan hunnit glömma det ljud som är ett av världens bästa; ljudet från ett klassrum där tonåringar diskuterar ivrigt med varandra och skrattar högt tillsammans. Det ljudet kunde vagga min själ till ro i vilken storm som helst.

När jag sedan kom hem igen till den bebis som varit absolut mest “min” möttes jag av leende ansikten. Igen. Hilde hade sovit bra, ätit bra och haft det hur bra som helst med Fredrik. Förstås. 

Redan dag ett är osäkerheten som bortblåst. Jag tvekar inte. Tvivlar inte. Det kommer att bli bra. 


Jag och hon som alltid kommer att vara min. Fotograferade av syster Matilda Audas Björkholm

Du trodde nog att det var en helt vanlig dag

Vi vaknade på morgonen. Du åt frukost på sängen. Det gör du ju alla dagar. Vi steg upp. Jag åt min frukost vid matbordet. Det gör jag ju alla dagar. Vi hjälpte Ingrid med skolväskan, vi plockade fram kläder åt Arvid, vi vinkade hejdå en två tre gånger. 

Och sedan var det bara du och jag. 

Vi myste. Vi läste nyheter. Vi läste skönlitteratur. Vi slösurfade. Vi tog morgonsalvan. 

En helt vanlig morgon. 

Du trodde nog att det var en helt vanlig dag. Du trodde det med rätta. 

Men älskade Hilde, du trodde fel. Det här var min sista hemmamammadag. För den här gången. I morgon är din pappas första hemmapappadag. För den här gången. 

Jag har längtat till jobbet, men jag har inte längtat bort från dig. 


Du och jag i kyrkan i söndags. Fotograferade av Maria Hedengren

En lite större värld

Min värld är liten. Min värld tenderar bli det när jag är hemma med barn. Och i en liten värld kan också små saker kännas orimligt stora. Jag påverkas för mycket av allt som händer här hemma när det är allt som händer. Hildes huds dagsform är direkt kopplad till min själs dagsform. Syskonbråken suger mer än musten ur mig och det känns som om de pågår dygnet runt fast jag förnuftsmässigt inser att de ligger lågt åtminstone när barnen sover. Och jag, som annars kan finna frid i hur ordningsmässigt utmanade rum som helst, blir plötsligt sjukt irriterad och sur för att det ligger unokort, pysselalster, legobitar, våta handdukar, strumpor utan par och barnböcker (ja, till och med det!) på vardagsrumsgolvet. 

Jag vet att jag kommer att sakna många saker med den tillvaro som är nu, men jag vet också att jag kommer att må bra av att snart ha en lite större värld igen.

Och jag vet att jag är så sjukt nyfiken. Ni som varit eller är hemma med barn jättelänge; hur undviker ni att världen blir så liten att den blir nästan lidande?


Då i begynnelsen var världen ännu mindre. Så där liten är hon inte längre. Så där beroende av mig är hon inte nu.

Bild: Matilda Audas Björkholm 

I kväll lyfter ett plan

Vi har haft en dålig dag hemma hos oss i dag. Den borde ha varit bra och ofta tänker jag att just de dagarna kanske är de värsta, de som borde ha varit goda men aldrig nådde sin fulla potential. Det har varit för mycket trötthet, för mycket bråk, för mycket rådd. För lite generositet, för lite frisk luft, för lite skratt. 

Och för lite perspektiv. 

När vi äntligen har fått lägga barnen och jag landar i soffan är jag irriterad och frustrerad och besviken och arg och ledsen. Först då når omvärlden mig och den är inte vacker. I kväll lyfter ett plan från ett flygfält nära mig – mitt flygfält. Och det flygplanet går inte till något varmt, härligt land utan till ett land så kallt och hårt att det är livsfarligt. Människorna som tvingas ombord på det planet skulle göra vad som helst för att få stanna. För att få tycka att en sådan här dålig dag i mitt liv faktiskt är en dålig dag. 

Min irritation försvinner direkt. Det finnsinget utrymme för irritation när världen är fel och gör fel. Min frustration, besvikelse, ilska och sorg växer däremot.

Finland, vi är inte okej. Hur kan vi? Vi har råd och vi har rum. Men vi har uppenbarligen inte lust. 

Det börjar kännas pinsamt att det här ska föreställa vårt stora jubileumsår. Jag är inte speciellt stolt. Firandet börjar fastna i halsen. Och vi skriver knappt april. Vad finns kvar att fira i december om vi fortsätter så här? 

Det här var tyvärr inte en dålig dag. Det är en fruktansvärd dag. Det fruktansvärda kan vi kanske inte ändra på. Men vi kan demonstrera på flygfältet i kväll. Vi kan knäppa våra händer. Vi kan mejla beslutsfattare. Vi kan – nej, vi måste – höja våra röster när det fruktansvärda får spelrum. Det spelrummet får aldrig bli fritt. 

Valkompassen och jag

Enligt alla valmaskiner någonsin är jag socialdemokrat. Trots det har jag faktiskt aldrig röstat socialdemokratiskt. Svårt att säga om det är för att jag röstar med hjärta och/eller hjärna, men jag röstar åtminstone inte enligt valmaskin.
Med tanke på hur grundmurad min socialdemokrati är så vet jag inte ens varför jag i går fyllde i yles valkompass, men jag gjorde det. Och vet ni vad? Den här gången var det inte en socialdemokrat som stämde mest överens.

Det var en piratpartist.

Jag är en piratpartist.

Jag vet inte om jag var hungrig eller trött eller bara normalkänslig, men jag höll nästan på att börja gråta när resultatet mötte mig. Jag kan bara inte rösta på piratpartiet. Jag har ju aldrig – aldrig – laddat ner en låt eller film eller ens trailer på olagligt sätt. Det finns absolut inget piratpolitiskt med mig. 

Förutom då 86 % samstämmighet med en piratkandidat i min hemkommun. 

Jag måste säga att resultatet förbryllade mig. Mina tio-i-topp-kandidater representerade sju olika politiska partier. Och den av de tio vars svar stämde sämst överens med mina kom upp i hela 81 %, så rätt liten skillnad där.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska rösta på söndag. Men jag ska rösta. Skulle aldrig någonsin låta bli. Det är en rättighet, men det är också en skyldighet. Och med den skyldigheten följer också ansvaret att kolla upp och sätta sig in i den politiska diskussionen. Nej, du måste inte förstå alla svåra begrepp och veta vad du tycker om alla olika frågor men du måste veta vilka frågor som är viktiga för just dig och hur din kandidat tänker kring (åtminstone) just de frågorna.

I hundra år har vi fått använda vår rösträtt i ett självständigt land. Också i år är det vår rättighet. Också i år är det vår skyldighet.


Jag röstar för ett samhälle där jag vill leva. Och där jag vill att hon ska få leva.