Nya sjukdomar

Jag lär mig namnet på nya sjukdomar varannan vecka numera. Vänners föräldrar hamnar på sjukhus. De far- och morföräldrar som finns kvar går bort. Till och med barn till vänner blir sjuka på det där sättet som håller hela släkter vakna om nätterna. 

Jag inser att sjukdomar och dödsfall kommer att komma tätare ju längre jag lever. Efter tolv och ett halvt år som gifta har jag och Fredrik varit på en enda begravning tillsammans. Aldrig mer kommer vi att få så många år med så få begravningar. 

Livet blir onekligen skörare ju längre det pågår. Den där odödlighetskänslan som bor i många nittonåringar bor i rätt få trettiofemåringar och knappast i någon sextioåring. 

På något sätt är det så hopplöst. På ett annat sätt så hoppfullt. Alla friska dagar får ju ett skimmer när man inte längre tar dem för givna. Alla ofarliga dagar blir gåvor när man inte mera kan räkna med dem. Med det kommer en ödmjukhet och en tacksamhet. 

Som man ju på något plan hellre skulle leva utan. För priset är orimligt högt. Men å andra sidan har ödmjukhet och tacksamhet aldrig förstört en människa. Det är om mörkret och rädslan och sorgen och oron tar över helt som det kan bli farligt. Så länge det sipprar in ljus har vi en chans. 


Vi håller hårt i varandra (och Hilde) och alla de andra som hör ihop med oss. Kärleken är den enda motkraft jag hittat, det enda som verkligen biter på mörkret.

Bild: Kavilo photography

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s