Den största av frågor

Jag skulle kunna sterilisera mig fast i morgon. 

Så säker är hon, min vän, där hon sitter med sin nyfödda i famnen. Kanske lika gärna ta den där steriliseringen nu genast när hon ändå är på bb? När hon ändå är lite mörbultad? När hon ändå är så säker på att den här tredje bebisen är den sista bebisen?

En annan vän bjuder ut sina graviditetskläder på facebook. Hennes fjärde barn är hennes sista. 

Det är förstås mycket mindre dramatiskt att avsäga sig plagg som töjer runt magen än att avsäga sig fortplantningsegenskaper, men andan är gemensam för båda dessa kvinnor. De är mammor som vet att de fått sitt sista barn. 

Jag vet ingenting. Jag har packat undan mina graviditetskläder men gett vidare bara dem som jag aldrig använde i väntan på vår Hild. Alla andra finns kvar i ett skåp nära mig. Jag har packat undan kläderna i storlek 56, men också de finns kvar. 

Jag vet nämligen inte om jag är en sådan mamma. Som har fått sitt sista barn. 

Jag har aldrig vetat. Jag tänkte i tiderna att Ingrid kanske var mitt sista barn. I andra tider att Arvid kanske var det. I nutid att Hilde kanske är det. Men jag är inte mera säker nu än jag var då. Inte mindre heller. Precis lika osäker. 

Många föräldrar vittnar om känslan av att det fattades någon kring matbordet och att denna någon sedan kom och att familjen då blev hel. Komplett. Vi har känt oss hela och kompletta hela tiden. Ingen plats gapar tom kring vårt matbord. Men jag vet inte. Hel och komplett  betyder ju inte på något sätt överfull. 

Vad tror du? Vet man sedan när den sista är en given? Visste du? Och visste du och den andra föräldern det båda två? Om dn visste att det var sista och den andra hopppades att det var en i mängden; hur gjorde ni då?

Liv. Den största av frågor. För stor för oss människor. 

Det är fint att veta att jag inte måste veta. Eller att jag ens kan veta. Långt ifrån alla får välja själva när den butiken stängs. Att jag hittills fått välja en hel del när det gäller just den här butiken betyder inte att mitt val är butikens lag för all framtid. 

Som sagt. Liv. Den största av frågor. För stor för oss människor.


Var det sista gången en alldeles egen var så liten?

Advertisements

13 thoughts on “Den största av frågor

  1. Hej och tack för en så otroligt fin och varm blogg! 🙂

    Jag minns inte om jag har kommenterat här förr men nu känner jag verkligen att jag vill göra det. Inte för att jag har barn och vet precis vad du pratar om, men kanske litegrann ändå. För jag vet inte om jag vill ha barn, så för mig handlar det ju om ifall min “familj” är hel även utan…eller om jag kommer att ångra mig om tio år då det är försent.

    Det känns SÅ svårt. Jag tänker på det om inte varje dag så flera gånger i veckan, och pratar om det med kompisar och syskon och psykologen, men lika ofta tränger jag undan tankarna just för att det känns för stort och övermäktigt att ens fundera på. Bli förälder eller inte (om det ens är möjligt förstås)? Hur fattar man beslutet? Jag fattar inte.

  2. Nej, alla får inte välja. Efter många års kamp fick vi två underbara barn, först en dotter och några år senare en son. Och redan när han var helt ny här på jorden grät jag, för jag insåg att chansen att vi skulle få fler barn var så liten. Jag som ändå alltid önskat mig många barn, åtminstone fler än två. Och jag har sparat alla babykläder, alla mammakläder, allt. Ifall vi ändå skulle få gåvan en gång till. Men nu har jag småningom börjat plocka i lådorna, rensa ut, ge bort. För jag börjar acceptera att vi nog inte blir fler. Och även om jag är lycklig och har landat i den familj som är min, kan jag ibland sörja att inte vi som de flesta andra kan önska o fritt välja hur stor familj vi ska ha. Och att det sen blir så. Önskar att ni som kan välja ska inse hur stort det är att kunna göra det.

  3. Jag trodde att jag var klar vid trean. Sålde bort allt. Men nu, fyra år senare, kommer känslan av att inte vara klar tillbaka! Hur det sen i slutändan blir vet jag inte för det här är inget som jag diskuterat med mannen på allvar och just nu är det inte läge för en fyra. Men färdig känner jag mig plötsligt inte.

  4. När vi hade fått baby nummer 4 kände jag mig klar. Sålde bort mammakläderna och sparade bara dom käraste och finaste babykläderna som minne. Nu är nummer fyra 3,5 år och jag har babyfeber och drömmer om nummer 5 :). Så fast man känner sig klar i ena stunden, kan det plötsligt ändra. Den biologiska klockan tickar eftersom jag blir 39 i sommar, men jag hoppas att vi ännu kan få en liten till vår familj, som då blir den sista…På riktigt :).

  5. Jag var 98% färdig efter barn nummer två. Tänkte att man kanske alltid går omkring med en liten längtan efter en till för att vi är programmerade så. Familjen kändes komplett med två och jag har aldrig riktigt gillat dendär första sköra bebistiden. Njöt av mina “stora” finurliga barn. Sålde bort allt bebisrelaterat. Förutom vagnen.
    När nummer 3 anmälde sig närvarande kände jag mig väldigt kluven, ja ännu idag när bebisen är 8 månader kan jag tvivla på om det här var riktigt rätt. Att låta ännu ett barn komma och vända upp och ner på vår välfungerande vardag vi hade. Stjäla tid, ork och mental hälsa. Pust! Men med lite perspektiv vet jag ju att även detta (absolut sista!) barn också kommer att bli en finurlig en, som jag kommer att njuta till fullo av, fast jag inte gör det så mycket just nu.

  6. Så svår fråga. Jag och min man har förut tänkt oss tre barn, men nu med två stycken känns det lämpligt. Jag har ändå inte gett bort eller sålt mammakläder eller babykläder, en litenliten känsla någonstans säger att jag kanske inte är färdig ännu. Så funderar jag dessutom; om man har haft två relativt lätta graviditeter och fått friska barn, ska man “riskera” det med en ny graviditet? Då kommer vi ju in på frågor vad som är meningen och inte, frågor som känns jättestora. Tänk om hälsan inte håller på mig eller om barnet som föds har problem av något slag, de här tankarna fanns inte alls när det gällde barn nummer två. Finns det någon som resonerat i samma banor, och kanske har ett bra svar? 🙂

  7. Efter tre förhållandevis lätta graviditeter började jag vänta en efterlängtad fyra. Men som den graviditeten sedan blev med mig ständigt sjuk hela graviditeten och ännu en infektion på det när han var 5 dagar gammal så vill jag inte vara gravid en gång till.
    Jag och min kropp är äldre och min oroliga läggning tror jag inte fixar en graviditet till.

    Jag vill ju också känna att jag orkar med de barn jag välsignats med och fast jag tror att man aldrig kan ångra ett barn och ens kärlekstank svämmar över för varje barn man får så är jag färdig nu. Jag vill inte riskera ännu en 9 månaders period med ständig oro för livet jag bär på. Jag bara vet att jag är färdig nu.

  8. En intressant fråga. Jag har haft många missfall och fått många barn. Kanske är det för att jag har fått så många missfall som det har känts så oerhört stort med de barn jag har fått. Kanske skulle jag ha känt likadant även om allt hade gått som på räls. Det är inte lätt att veta. Jag har i alla fall njutit så otroligt mycket av bebistiden. Jag har velat klamra mig fast vid den av rädsla för att aldrig få uppleva det igen. Jag har aldrig känt mig klar. Nu har jag en bebis och skulle gärna få en till men för första gången känner jag att om jag inte får det så är det också okej. Då ska jag försöka vara nöjd över att jag har fått så mycket mera än jag vågade hoppas för tio år sen och så mycket mera än många andra.

  9. Det enda jag med smärtsam säkerhet vet är att vid vårt matbord kommer vår älskade saknade förstfödde alltid saknas.
    Just nu längtar jag så otroligt efter ett litet till knyte, vill så gärna ge lillasyster ett levande syskon. Lite mer normalitet i alltihop. Helt själviskt vill jag få se henne leka med ett syskon. Även om hon aldrig kommer kunna leka med storebror.
    Om jag, ifall vi har turen att få ännu ett friskt, levande barn, kommer känna att det räcker, att jag är ‘färdig’, det vet jag inte. Just nu vågar och orkar jag bara försöka hoppas på att det ska få gå så bra, inte fundera på hur det känns ifall det verkligen gör det.

  10. Denna stora fråga kommer också upp i mina tankar ibland, även om jag som adoptivmamma har lite andra erfarenheter om hur barnafåandet går till.

    Jag har vuxit upp med fem syskon och har alltid önskat att jag kunde ge mina barn den välsignelsen att också få dela sitt liv med många syskon. För så har jag upplevt det att ha många syskon, en välsignelse, en stor gåva!

    Väntan på vårt första och hittills enda barn räckte 10 år och nu är vi inne på tredje året av väntan på tvåan. Att få barn via adoption räcker oftast längre än den vanligaste vägen att få barn. Jag har alltså insett att det inte är möjligt för oss att få så många barn. Ändå funderar jag över hur vi ska veta när vi ska sluta. Ska vi starta nya processer så länge åldern och hälsan tillåter? Ska vi nöja oss med tre, om vi ens kommer så långt, eller blir det en nummer fyra? Eller fem? Är det ens möjligt?

    Sen är det den ekonomiska biten som jag avskyr att tänka på som en begränsing för hur många barn det kan bli. Ja, att adoptera är dyrt! Ska vi spara varje extra slant under 15-20 års tid för att få ihop pengar till fyra adoptionsprocesser? Jo, det är värt det, jag tror att det är värt det, men orkar vi?
    Och om den pågående processen går bra och vi får ett barn, borde vi nöja oss då, eller vågar vi utsätta oss för risken att gå igenom en till process? Vad följer på den processen? Tänk om kontaktlandet plötsligt lägger ner all adoptionsverksamhet när vi efter år av processande tror att vi snart, snart får krama om en till efterlängtad. Tänk om vi blir sjuka under väntetiden och knappt vågar besöka läkare i rädsla för att vi måste avbryta processen p.g.a någon tillfällig sjukdom? Hur är barnet vi får? Kommer det att hitta sin plats i ett främlingsfientligt samhälle, eller väntar oss år av psykologer och terapier?

    Om man börjar fundera för mycket tar frågorna aldrig slut. Det är ju i och för sig väldigt onödigt att fundera över en framtid vi inte ens vet om blir vår. När jag fastnar i alla dessa funderingar försöker jag lämna alla tankar och bekymmer åt Honom som håller mig, min familj och min framtid i sin hand. Han har bättre koll än jag också i dessa frågor. Han vet vilka barn som behöver mig som mamma och Han vet också vilka barn jag behöver få bli mamma åt. Tänk att han sammanförde en liten sparv från Johannesburg med mig och min man och såg att just vi behövde varann! För det är ingen slump att det blev just vi. Ödmjuka böner om Guds ledning inledde mötet i ett litet rum i Pretoria där man skulle välja föräldrar åt vår son, där beslutet fattades att vi skulle bli hans, utan vår vetskap. Jag väntar med spänning och stor ödmjukhet på att få se vem av Hans små ögonstenar på andra sidan jordklotet Han utväljer som nummer två åt oss att älska, förvalta och vårda! Det är stort att få vara en människa i Guds hand! Må han alltid leda mig genom de beslut som gäller liv och föräldraskap! Alla andra beslut också, för den delen. Må han leda mig genom livet till Livet!

  11. Ett jattefint blogg inlagg! 🙂 Nar jag var yngre hade jag valdigt tydliga planer for hur manga barn jag ville ha m.m. Ingenting gick enligt den plan jag hade och livet har lart mig att det inte ar MIN roll att kontrollera allting. Idag har jag ett lugn som jag inte hade tidigare, jag vet inte hur manga barn jag kommer att fa men jag har inget behov av att veta allting pa forhand langre. Flera av de basta saker som hant mig i livet hittills har intraffat nar livet INTE blev som jag planerade. Jag har lart mig att folja med livet, att inte forsoka planera och kontrollera allting. Jag mar mycket battre nu da jag har valt att slappa taget.

  12. Ett intressant inlägg igen! Jag är uppvuxen med många syskon och hade tänkt att jag vill också ha en stor familj men det var min vilja. När jag väntade mitt tredje barn blev jag jättedålig pga av tarmsjukdomen ulceröscolit. Jag hamnade in på sjukhus och det blev så allvarligt att de fick operera bort tjocktarmen och jag fick stomi. Men fostret klarade den stora op och vi var tacksammma. Men en komplikation inträffade och för att överleva och innan nästa op hamnade de och göra en abort. Jag fick kraft från Gud att klara den prövningen men hade ett “krav” i mina böner att jag måste få ett barn till. När jag var 24 år fick vi vårt tredje älskade barn. Efter förlossningen fick jag komplikationer med tarmen så ett läkarteam kom in och sa att jag inte borde få flera barn pga av tarmsjukdomen. Vi var hur som helst överlycklig och oerhört tacksam över vår friska underbara baby och våra två andra barn. Vi accepterade situationen och njöt av småbarnstiden. Men åren gick och jag hade hela tiden i tankarna att ett barn till vill jag nog ha. Vid 37 års åldern beställde jag tid till gynekolog och tänkte att nu eller aldrig skall jag nog fråga om vi inte vågade med en ny graviditet. Men vid den undersökningn så upptäcktes en ganska stor tumör (godartad) i livmodern och veckan efter opererades livmodern och en äggstock bort. Då “landade” jag riktigt ordentligt. Vi hade ju fått tre friska barn och jag hade trott att jag på någotvis kunde övertala en gynekolog om ett fjärde barn. Då var det roligt att läsa jesaja 55:6-9 Gud har ju en plan för oss. Den kan kännas krokig och jobbig ibland men så tryggt att veta “att som din dag så skall din kraft och vara”. Nu är vi mommo och moffa till två underbara barnbarn och känner oss så välsignade att vi har tre barn, en måg, en svåger. Vi har ju en stor familj. Så med detta långa inlägg ville jag bara få fram hur jag trodde i min ungdom att jag kunde få lika många barn som min mamma, men att Gud hade helt andra tankar om mitt liv. Tacksam över allt vi fått!

  13. Ja hur vet man att ens sista barn är ens sista? Och hur gör man när man själv väldigt gärna vill försöka få ett till barn medan sambon tycker att det räcker med dom man redan har? hur går man vidare från det?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s