Det händer att jag längtar till Helsingfors. Eller nej, det gör jag nog inte. Jag är där för ofta för att kunna hålla på med sådant, men det händer att jag längtar till människorna där och till vetskapen om att de finns nära. Jag kan längta efter dem och det så att det gör ont.

Idag gjorde det ont när jag såg den underbara videohälsning som Hildes gudfar skickade henne som tack för det sångklipp hon hade skickat till honom. Hilde lyste som en sol och ville se hälsningen gång på gång. Så då gjorde saknaden lite ont.

Ja, jag vet. Det är fullständigt irrelevant att jämföra sitt liv idag med sitt liv igår. Liv är föränderliga ting. Punkt. Men när man jämför Hildes tillgång till gudfäder på rimligt geografiskt avstånd vinner Helsingfors 3-0. Bokstavligen.

När man jämför timing för sportlov vinner Österbotten däremot stort. Jag är ju en obotlig sucker för att se fram emot saker och då är vecka 9 faktiskt tusen gånger bättre än vecka 8.

Livet där hade sina klara fördelar, livet här har sina. Den som förmår se alls slags glas som halvfulla behöver sällan gå törstig.