Ännu så här på mitt tolfte år som förälder kan jag bli överraskad. Förundrad. Är det så här det är att vara förälder? Jag både tror och hoppas (stundvis) att det kommer att vara så också på mitt nittonde, trettiofjärde och sextioåttonde år som förälder.

Det är det största uppdrag jag har fått. Absolut inte det enda stora, men nog det största. Ibland undrar jag om jag har vad som krävs, ibland undrar jag om jag har ens en bråkdel av vad som krävs. Ibland nästan vet jag att de landade helt rätt när de landade hos mig.