Som för att kompensera för gårdagens sparriskatastrof har jag mer eller mindre bott i köket idag. Under den tid då jag inte planerat skriftskolläger. Jag har tillverkat köttbullar från scratch, bakat örfilar, svängt ihop en sats hallonkvarg och nu på kvällskvisten försett våra ishockey-gäster med färska scones. Och ingenting har blivit katastrofalt. Ändå upplever jag att sparrisarna som ligger kvar i kylskåpet tittar hånfullt på mig.

Om en ganska kort tid ska vi på vår andra ultraljudsundersökning. Och det är ju då vi med stor sannolikhet kan få veta om det är en flicka eller en pojke som blir vår nya familjemedlem. Om vi vill. Om vi väljer så.

Hur gjorde du eller ni? Tog ni reda på? Varför eller varför inte?

Tillbehöret blev salt. Och det smakade ungefär lika gott och spännande som det ser ut att smaka.

Ditt for många euro och ännu flera minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Plötsligt förstår jag varför jag betalar mycket för restaurangtillredd sparris. Det var inte bara sådär att fixa till det själv.

Jag tycker om sparris. Och jag försökte just göra hollandaisesås till de sparrisar som nu kokar i smör på en spisplatta. Min sås är en katastrof. Den ser ut som smält smör. Och den smakar som smält smör. Vad jag nu ska äta min sparris till har jag ingen aning om. Det här kan vara mitt livs minst stolta stund i köket.

Jag vet att ni är många som har funderat på hur min pollenallergi mår idag. Och jag kan meddela att det fortfarande är smärtsamt men att smärtan idag varit mindre än smärtan igår. Inte betydligt mindre och på absolut inget sätt harmlös, men ändå mindre. Och här får man ju nog vara tacksam för det lilla. Jag begär inte mycket.

Men jag minns inte ens hur det känns att ha lite vardagssmink på ögonfransarna. Och jag tror att jag saknar det.

En riktig lunch tar minst två timmar och förtärs med en riktigt god vän. Om lunchen består av en underlig paj är det bara ett plus. Och så här är det bara.

Jag är ju numera i vecka 19 och tog en bild tidigare idag för att visa hur magen ser ut nu. Dessvärre stal mina rödsprängda, rinnande ögon hela showen (vilket på inget sätt är en svag prestation eftersom magen också heter duga) så vi hoppas på bättre lycka en annan dag.

Jag känner hur min blogg långsamt ändrar fokus. Från att vara ett forum för klagomål över stressad tillvaro har den sakta men säkert blivit en pollenblogg. Fantastiskt. Det förvånar mig storligen att inget företag ännu tagit kontakt och vill köpa annonsutrymme.

Värsta allergidagen hittills i år. Min glädjefyllda attityd på kvällskvisten i går har i sanning blivit strilad i linsen. På jobbet möttes jag av de mest medlidsamma av blickar och jag fick inleda varje lektion med att säga att jag inte gråtit hela helgen och natten utan bara är ovanligt allergisk. På prisma var det stundvis på den nivån att jag inbillade mig att folk vände bort sin barn vid åsynen av mig. Titta inte på den där konstiga tanten! Det kanske smittar genom ögonkontakt. Typ. Jag tänker mig att jag vet hur det känns att ha pest. Eller spetälska. Men det gör jag säker inte.

Oj! Märker nu att jag låter nästan lite ledsen och sorgsen i mitt förra inlägg. Jag är inte det minsta ledsen. Jag är bara trött. Och trötthet är ju bara trötthet.

Glada ting denna dag:

– att jag och Ingrid såg Snövit tillsammans på morgonen

– att det är på dagen fem månader tills den nya familjemedlemmen beräknas anlända

– att jag just idag fått känna av den nya familjemedlemmen mera än någon annan dag hittills

– att jag fick prata med min mamma just

– att vi snart med livet i behåll har avverkat ännu en av pollenallergidagarna den här säsongen. Nu finns alltså en mindre kvar

Och så firar jag min fjärde morsdag. Dagen började med att jag och Fredrik (nästan som vanligt numera) vaknade av allergi och/eller stress vid sex-tiden. Jag har tyvärr inte fått omsomnandets gåva och min lediga söndag började alltså redan då. Klockan sex.

Och det faktumet har onekligen präglat hela resten av denna dag, denna morsdag. Jag har känt mig trött, slut, färdig, icke-utvilad, sömnsugen, matt, kraftlös, sömnig, dåsig och gäspig varje stund sedan dess. Under gudstjänsten var jag tvungen att gå ut mitt i predikan för att jag bara måste ligga ner en stund. Så det har varit en sådan dag.

De få gånger under dagen då jag haft kraft nog att tänka en tanke har jag funderat på varför jag ännu inte har fått den morsdagspresent som Fredrik i fredags berättade att finns.