– Börjar vi bli för gamla för sådant här? För lägerliv på tonåringars villkor? frågar jag min man som ser lika halvdöd ut som jag känner mig.

Vi är hemma igen, brutalt nedsläppta i en verklighet och i ganska uselt skick. Vi sover eller försöker sova men misslyckas och har ingen aning om hur vi ska klara oss igenom den här dagen; dagen efter.

– Näää, säger Fredrik. Inte är det ju därför vi är trötta.

Nej, just det. Så var det ju faktiskt. Tack för påminnelsen. Vi är inte trötta för att vi levt ett par dygn med trettio tonåringar som vi älskar att ha i vårt liv, som är något av det bästa vi får ha. Vi är ju trötta för att att det blev alldeles för mycket under första halvan av 2012. Och för att en av oss dessutom var gravid då och gick på halvmaskin. Och för att vi sedan på det som borde ha varit slutrakan drabbades av tidernas kanske jobbigaste pollenchock och var slagna till marken alla tre. Därför är vi trötta.

Och trötta är vi bäst och helst tillsammans med människor vi älskar. Med en av de ändå ganska få grupper människor som vi kan vara helt och hållet hundraprocentigt totalt avslappnade tillsammans med. Så vi åkte till Vik när vi hade vaknat eller gett upp sömnförsöket. Och i Vik stannade vi kanske längre än vi borde men inte lika länge som vi hade velat.

Men det var ju det här med verkligheten. Och den säger att jag ska jobba imorgon. Och att Ingrid som igår stupade i en gungstol har rätt till en rimlig mängd nattsömn.