Jag har en vän

Jag har en vän som kan måla andan ur vem som helst, som skriver bättre än antagligen precis alla andra jag känner och som har älskat och fostrat några av de ljuvligaste, mest välartade barn jag någonsin träffat. Men också en vän som inte tycker sig ha hittat sin plats och som tror sig vara en den ständiga medelmåttan.

Och så har vi mig själv. Som antagligen är den mest direkta definitionen på medelmåtta men som alltid tycker sig vara på rätt plats. Jag älskade att jobba som journalist och trodde helt och fullt att det var just precis det och bara det som jag var skapad för att göra. Till jag märkte att jag känner mig minst lika hemma och lika rätt som lärare. Och inte känner jag mig precis främmande och vilse när jag är på församlingsläger med tonåringar heller. Jag tycker mig alltid vara i mitt element. Jag är praktiskt taget ett enda stort element.

Riktigt på riktigt är jag faktiskt ganska säker på att min vän är mera begåvad än jag. Och det förbryllar mig att hon kan känna sig så fel när jag oftast känner mig rätt så rätt. Tydligen handlar det alltså ganska lite om vad man faktiskt är och ganska mycket om vad man tror att man är. Och min vän, den djupt begåvade som tror sig vara en medelmåtta, sa en gång att jag antagligen får tacka min mamma för att jag känner som jag gör.

Och jag tror hon har en poäng. Så tack, mamma! Jag har aldrig trott att jag är störst, bäst och vackrast. Men jag har alltid alltid alltid trott att mamma tror att jag är det. Och det i sin tur har hjälpt mig att inse att jag antagligen måste vara tillräckligt bra om nu någon tror att jag är den som spränger skalan. Och för mig räcker det. Jag måste inte vara extraordinär eller spela i en egen liga för att känna mig som fisken i vattnet, det räcker gott och väl med att jag duger. Och det gör jag. Och det gör du.

Och det gör hon, den där vännen som är den verkliga begåvningen. Hon faktiskt mera än duger. Även om duger är fullt tillräckligt för att en människa ska få känna sig rätt.

2 thoughts on “Jag har en vän

  1. Så vackert, Amanda! Underbart att du får känna att du alltid är i ditt element oberoende om det är som journalist eller på läger med en massa ungdomar, så tror jag att livet borde få vara för alla. Och så blir jag alltid lite gråtfärdig när någon skriver vackert om mammor, önskar att jag också fått känna att min mamma hade haft sådan kärlek till mej, för vilken stor del en mamma har i formandet av sin dotters självförtroende. Men oberoende om en mamma är värd beröm för sin insats eller inte är det något så vackert i en mamma t.o.m. i mammor som inte varit så närvarande eller kärleksfulla man kanske hade önskat, tur att de finns många fina kvinnor i vår värld som man kan se upp till både i deras roll som mammor, fruar, vänner och just kvinnor.

    • Du säger så sanna saker, Edith. Mammor är bra! Och vi behöver förstås också andra kvinnor än våra egna mammor att se upp till och inspireras av. Vi ses på söndag, du fina!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s