– Corona made us do it, sa de två unga kvinnor som jag sprang på i garnaffären i början av hösten.

De hade inte handarbetat tidigare, men nu gör de det. Så fint.

För egen del är det väl inte direkt fint, det som corona fick mig att börja göra. Jag har istället tittat på märkligt många dokusåpor med relationstematik och nej, jag är verkligen inte speciellt stolt över det. Med tanke på hur många timmar som har gått åt till mitt nya fritidsintresse är det löjligt få stunder som stannat kvar i mitt minne.

Men så finns den där ena scenen.

Hon har varit ”ihop” med en kille i tv-serien. Det slår inte precis gnistor om dem, men hon tycker mycket om honom på ett stillsamt sätt. Men så dyker det upp en ny tjej, en sådan som det gnistrar om. Han väljer den nya och hon den stillsamma åker ut. Hon gråter när hon packar ihop sina saker. Och säger de där orden, skapar den där scenen som stannat kvar i mig.

– Jag tänker inte skämmas för att jag tyckte om dig, säger hon gråtande.

Gråtande, men uppriktigt och rakryggat. Nästan stolt. Och jag börjar också gråta. För hon har ju så rätt. Ingen ska någonsin skämmas för att hen tycker om någon annan. Det är så befängt att det ens ska behöva sägas.

Jag kommer ihåg en helt annan scen, långt från bikiniklädda dokusåpakroppar. I ett avsnitt av geniala Cirkus familj handlar det om skilsmässa och i ett skede säger kvinnan:

– Egot har spelat ganska stor roll i mitt liv, att man känner på det sättet att vem är det som har lämnat och vem är det som har älskat mera? Vad sedan om det är jag som har älskat mera? Och nu tänker jag bara att vitsi vad fint om det har varit jag. Att jag kan erkänna och vara stolt över det, att om det har varit jag som har älskat mera.

Det är flera år sedan jag såg det avsnittet första gången, den scenen har aldrig lämnat mig. Jag tänker på den kanske konstigt ofta.

Jag tycker det säger mycket och mycket fult om vår värld och vår tid, den här rädslan för att vara den som älskar mer eller den som tycker mer om. Det borde ju vara målet, att vara den som älskar mer. Tänk att det kan ses som en förlust. Att vi behöver vara så rädda för att förlora ansiktet.

Jag kommer (förstås) att tänka på en av mina bästa böner. Den som brukar tillskrivas Franciskus och vars andra del låter så här:

Min Gud och Mästare
Lär mig sträva efter att trösta hellre än att bli tröstad,
att förstå hellre än att bli förstådd,
att älska hellre än att bli älskad.
Ty det är genom att ge som vi får,
det är genom att glömma oss själva som vi finner oss själva,
det är genom att förlåta som vi själva får förlåtelse,
och det är genom att dö som vi föds på nytt till evigt liv.

Amen.

Lär mig sträva efter att älska hellre än att bli älskad.

Om det så kostar ansikte och stolthet.